Leaving Vegas, entering San Fran

Äntligen i den verkliga världen igen. Har lämnat Vegas bakom mig och landat i de branta vägarnas stad, ni vet, där spårvagnarna klättrar uppför berg och skenar ner för stup. Ungefär så ser min bild av San Francisco ut, plus bögar och hippies förstås.
Har bara hunnit anlända, träffa Lina på flygplatsen, åka och checka in på mysiga San Remo Hotel i North Beach-området, och tagit en öl och en focaccia på en diner. Och gå vilse, det har vi också hunnit med.

Mer än så blir det inte denna onsdagkväll. Eller är det tisdag? Nej, det är onsdag. Jag är helt dagvill och trött i huvudet, har tyvärr ingen jet-lag att skylla på (det har däremot L, som rest i ett dygn mot nio timmars stidsskillnad). Jag skyller på Vegas.

Imorgon bitti hämtar vi hyrbilen och drar ner till Palo Alto i Silicon Valley. Jobb, jobb, jobb blir det - allt möjligt på agendan de kommande dagarna. Med så olika uppdragsgivare som Jusektidningen, Vi Föräldrar, Pralin, Hallands nyheter, Göteborgsposten, Vårt nya hus och Härliga hund kan det ju inte bli annat än varierat.
More later.

Glosjukan

Har ni sett hon som driver omkring ensam i Las Vegas och bara glor?
Hon är inte jättefarlig.
Om ni inte är en av de där som delar ut lappar som utlovar "girl delivery" inom 20 minuter. Om ni är en av dem så kan ni ta era lappar och stoppa upp dem nånstans, annars gör hon det åt er.
Hon som glor alltså.

Det är alltså ingen fara med hon som glor, hon mår bra. Hon har bara fastnat så där med ögonen, men det går snart över.

I love this country

I våras blev jag utslängd från en sunkig beer tavern i Seattle för att jag inte kunde visa leg.
I dag fick jag visa leg på en 7 Eleven i Las Vegas för att få köpa cigg.
Äääsch, smickrare där!

Skakigt i Kalifornien

Det var jordbävning i södra Kalifornien i dag, det är det väl ingen som har missat. Var ute på jobb, det vill säga fick den dagliga dosen av världens största möbelmässa här i Las Vegas, när det hände. Och råkade just då vara i sällskap med en svensk tjej som bor och jobbar i LA.
Hennes man ringde, och sen hörde jag bara "oh my god! oh my god!" ett tag.
Det var ok med mannen, men hela huset hade skakat, det var en riktig "roller", marken böljade, och saker hade åkt omkring i huset. 5,4 på Richterskalan, det är en hel del.

Imorgon (onsdag) kväll drar jag till San Francisco/Bay area - där är det jordbävningar hela tiden, de flesta rätt små, men vi får väl se om vi får känna av något.

Undrar om herrarna (tillika krönikörerna, sportnördarna och dalmasarna) Bergman & Bjurman kände av något, de är ju i LA. Om de inte är på väg hit till Sin City redan, får se om jag hinner träffa dem imorgon.

Nu skriva. Sen är det dags att göra Vegas in big style. Lovar att dokumentera. Och vågar lova att det blir roligare än igår. Jag är uttråkad nu. Det bådar gott.
More later!
Pusspuss.

Trendspaning

Det verkar vara inne med midjeväskor här i Vegas.

Rättelse

Det är varmt i Las Vegas. Jättevarmt. När jag skrev att det var 34 grader häromdagen var det en siffra jag snodde från vädersajten Wunderground. Jag börjar ana att de slängt om siffrorna.
Idag var det nämligen 43 grader.
Och imorgon, tisdag, ska det bli ännu varmare. That's hawt.

Speechless in Vegas

Skulle vilja försöka beskriva det här stället, men orden sviker mig.
Skulle vilja vara lite mer dekadent, kanske hänga över ett black jack-bord med ett glas whisky i ena handen och en bunt dollarsedlar i den andra och väsa förolämpningar och sexistiska kommentarer till höger och vänster. Men jag är för präktig.
Så i stället går jag omkring och glor.

Har glott mig igenom Paris, Bellagio, Ceasar's Palace... Kanske inte hann med mer än så i kväll om jag tänker efter, men det känns som jag har gått flera mil. Varenda casinohotell är som en hel stad, med gator, gränder, boulevarder, torg, restauranger, barer, kaféer, butiker och en massa konstiga mekaniska skådespel med eldsprutande riddare, dansande vattenspel och nickande örnungar i elefantformat. Bland annat.






Och ganska ofta äger allt detta rum under en bar himmel som egentligen inte är någon bar himmel, utan i äkta Vegas-stil rakt igenom oäkta och konstgjord. Som här, innanför Eiffeltornet.

Och här, innanför Ceasar's Palace.

U talkin' to me?

Hard at work

So, I'm doing this story on sleep and the bedding industry.

No, I am! Seriously.

Bling Bling!

Jag är i Vegas. Kom fram på söndagkvällen, lokal tid (vi ligger nio timmar efter er, dvs när klockan är 21 hos er är den 12 på dagen hos mig), och möttes av en varmluftsfläkt.

Det kändes som att stå i luftutsläppet från en väldigt stor dammsugare, om ni förstår vad jag menar. Men det var bara vanlig ökenluft. I dag ska det bli 105 grader. Ingen aning vad det betyder i Celsius, men varmt är det i alla fall.

Här bor jag:

Fint va? Jag älskar kitsch, trivs som fisken i vattnet.

Den som säger att det är smaklöst åker på en smäll.

Harrah's, det är fina grejer det.

På andra sidan the Strip ligger Ceasar's Palace och The Mirage, och på samma sida, några meter upp för gatan, ligger....Venedig. Jo, det är sant.
Och när jag åkte hit från flygplatsen i går såg jag både Eiffeltornet och Triumfbågen.

Så här ser mattan ut. Och min vänstra fot.

Shit, jag har ett jobb att sköta också!

Måste sticka nu!

Det varma välkomnandet, del 2

Så stod man då äntligen på amerikansk mark! Mellanlandning på Newark, i utkanten av New Jersey, och en lååång kö till första säkerhetskontrollen. Har redan fyllt i alla formulär och svarat på de sedvanliga frågorna - Har jag någon smittsam sjukdom? Är jag spion? Är jag här för att bedriva terrorism? Var jag inblandad i förintelsen under andra världskriget?

Lite sömnig i ögat. Står och läser tullverkets skylt nogrannt, uppifrån och ned, samtidigt som jag fipplar med mobilen för att ställa om klockan.
"We pledge to greet and welcome you to the United States. We pledge to treat you with courtesy, dignity and respect. We pledge to... NO CELLPHONES!!!"

Det där sista stod inte på skylten. Det skreks rakt ut från en rabiat tulltjänsteman i en annan kö och var riktat mot mig. Tell me, varför känns det som att man står och väntar på en potentiell dödsdom när man står i kö till den amerikanska tullen?

Hur som helst. MIN tulltjänsteman var i alla fall både trevlig och söt. Och verkade inte helt osugen på att lämna sina stiffa kollegor och hänga med till Vegas.

Men inflight entertainment är ju trevligt

Ja ja, flygplansmat som smakar förra veckans rester kan man väl leva med, så länge filmutbudet är ok. Blev lite glad när jag såg att filmen "21" visades.
Den handlar om ett gäng mattestudenter från MIT, Massachusetts Institute of Technology, som slår ihop alla sina smarta hjärnceller för att (inte helt lagenligt) håva in storkovan på Black Jack i - tadaaa - Las Vegas, baby!

Oh well, bilden var ju bra, men hörlurarna var av det antika slaget - såna där man clipsar fast på öronen och sedan får pressa mot hörgångarna för att åtminstone uppfatta hälften av det som sägs. Dialogen lät ungefär så här: "Woobashudihumbum...but it's profitable, and humibumhumfjum...in Las Vegas too". Ja, ni fattar.

Som tur är har jag redan läst boken filmen bygger på. Den heter "Bringing down the house" och är skriven av Ben Mezrich. Jämte den, i min överbelamrade stringhylla, står uppföljaren, "Breaking Vegas", som jag ännu inte har läst.

Har med mig annat läsbart på resan i stället:

1. Emergency sex (and other desperate measures). True stories from a war zone. Skriven av Kenneth Kain, Heidi Postlewait och Andrew Thomson. Utlånad av: min norska tvilling Katrine.
2. Passionen. Skriven av: Jeanette Winterson. Utlånad av: skärgårdsdoktorn Alisa.

Trerätters à la Continental

Continental är inte mitt favoritflygbolag.
Jag är tacksam att de burit mig över Atlanten, men inte mer än så.
OK, de kan ju inte rå för att jag råkade hamna bredvid Homer Simpsons kusin från Panama, som satt med gapande mun och snarkade åt mitt håll nästan hela vägen. Men om de hade gjort sätena lite bredare hade jag kanske sluppit hans armbåge i mellangärdet i alla fall.

Och så det här med maten. Under en åtta och en halv timmar lång flight förväntar man sig lite käk, eller hur? Så här såg menyn ut:
Frukost: 14,2 gram honungsrostade jordnötter.
Lunch: svettig kycklingbit med pulvermos + lite isbergssallad och en sorgligt torr riven morot.
Middag: en påse chips, en liten chokladbit och en microvärmd minibaguette med ost och skinka.

Men det var gratis!! Eller, det ingick i biljetten som kostade 8 500 kronor...

Det varma välkomnandet, del 1

Det börjar redan på Arlanda. Åker man med ett amerikanskt flygbolag, som Continental i mitt fall, är det extra security check redan i kön till incheckningen.
Killen som får mig på sin lott ser allvarlig ut när han scannar mitt nya, fräscha pass och ställer frågor om mitt bagage.
Har jag packat själv? När packade jag? Var har bagaget varit sedan jag packat? Har någon annan haft tillgång till det? Har någon skickat med en present till någon? Har jag månne packat ner något vapen eller något som kan användas som vapen? (ja, det har jag, en nagelsax och en swiss army - mest för vinskruvens skull, men självklart har jag inte lagt det i handbagaget, ifall jag skulle drabbas av en impuls att vilja ta livet av någon i luften).

Hinner stå i en kafékö och köpa två tidningar innan jag skyndar mig till gaten, där jag möts av samma kille igen.

- Var har ditt bagage varit sedan du checkade in?
- Eh, med mig.
- Har någon annan haft tillgång till det?
- Nej.
- Har du köpt något förutom på flygplatsen?
- Va?
- Har du köpt något från någon annan person här på flygplatsen, förutom i affärerna?
- Mäh. NEJ!

Nytt namn, nytt liv

Hej Bloggen. Du är nu omdöpt till USA-bloggen. För det är precis vad du är.
Elva dagar, no more no less. Sen får vi se vad som händer med dig.

Hot town

Åker till Las Vegas imorgon. Det är 34,2 grader varmt där - bara 1,2 grader varmare än i Falun, som var varmast i landet i dag. Vad är det som är så HETT med FALUN egentligen?
När jag var där en vecka före midsommar var det varmast i hela Europa.
Falun borde skaffa en het slogan - tror inte stan har haft någon sedan slutet av 80-talet, när alla fortfarande trodde att OS-facklan skulle tändas på Lugnet och stod och skanderade "vi-har-glö-den!". Det väloljade pr-maskineriet hade snickrat fram den fina reklamsnutten, som i sin helhet lydde: "Än brinner inte den olympiska elden i Falun, men vi har glöden!".
Så sött. Så fint. Så fruktansvärt, fruktansvärt tragiskt.

Jag minns Stora Torget. Jag minns en jättestor teveskärm. Jag minns hundratals, kanske tusentals, heliumballonger som trängdes under ett stort nät som såg ut att kunna brista när som helst. Och jag minns hur Falubornas leenden dog när Samaranch uttalade namnet på nästa värdstad för vinter-OS. Och hur några ynka ballonger lyckades slita sig från nätet och segla bort på en ödesgrå himmel.

Så vad sägs om, "FALUN - vilken HET stad va?"
Eller kanske "FALUN - Sveriges Las Vegas!"

Saker man lär sig, del 1: toalett-etikett

Jag var i Seattle i våras, och lärde mig lite om var man får och inte får kissa.
Eller, i sanningens namn var det A, en hemskt trevlig dansk journalistkollega, som blev lite paniknödig när vi var på väg hem från krogen i Friday Harbour på San Juan Island, en mil från kanadensiska gränsen.

Den här lille mannen, en sheriff vid namn Felix, tyckte inte att A hade valt lämplig plats för sina behov. Han satte händerna i bältet och suckade - besvärat och belåtet på samma gång - att han kunde gripa fröken A för "indecent behaviour". Som om han hade någon chans mot det danska gemytet och den svenska diplomatin.

Några stora leenden och huvuden på sned senare satt vi och åkte polisbil med sheriffen, som egentligen bara var sjukt uttråkad. Det är inte så mycket action i Friday Harbour en torsdagskväll i april.

Fast inne på krogen är det business as usual:

The Beginning

Så var man här då. En alldeles nyförlöst Cookie-blogg har ploppat ut i jättecyberrymden och ligger här och skvalpar runt lite planlöst och undrar vad det ska bli av den.
Blogg? Varför?
I say, why not?

Vi låg på gräset i Observatorielunden i morse, jag, Å, J och A och åt frukost i hettan. Eller brunch ska man kanske kalla det, för att inte förolämpa alla tappra som går upp i ottan varje morgon. However, någonstans där, eller kanske lite senare, nere vid Norrtullsgatan, föddes tanken på en blogg. Bara för att säga hej från Las Vegas, typ.
Eller "bara-för-att", punkt.

Här är den, och som en stundens ingivelse fick den namnet Kawa Experience. Haha, gissa hur många vilsna backpackers på väg på sitt livs resa till Nya Zeeland som kommer att råka surfa in här för att de knappat in fel vokaler...eller inte.
Men ändå, ett hett tips till eventuella snedsurfare: http://www.kiwiexperience.com/
More later folks...
Lööv,
Miss K