Kungsholmens snyggaste

Jag kan ju inte vara helt säker, men jag tror att detta kan vara Kungsholmens snyggaste julgran. Den fina saken i bubblan alltså. Och Svealands fulaste/sötaste tomte. Båda finns hos mig.

Mer juligt än så blir det inte här. Drar UTOMLANDS i helgen. Till Oz!

Nej, inte Australien, utan...Oslo! Ska fika, shoppa, öla, mysa omkring i de söta butikerna och kaféerna i Grünerløkka, gå på Warholutställning på Astrup Fearnley Museum, och hänga med Kat.

Åh vad gött det ska bli. Cheerioh!

Cookie behöver inte mer godis nu

Lördagens begivenheter kan sammanställas enligt följande...

Bakresultat 1: Ett gäng lussekatter i fantasifullt vackra, fula, konstiga, småperversa, former. Jättefluffiga och fina, innan de skrumpnade och blev hårda som betong. Men alltså, skorpor är ju också gott.

Bakresultat 2: Chokladdoppad lakritskola med flingsalt. My goodness, nu har ett begär skapats, inte bara hos mig, utan hos minst sex andra individer i min närvaro. (Tack Super-Anna för receptet!)

Snackresultat: Icke publicerbart. Men underhållande och intressant, på nåt vis.

Singstarresultat: Karin rules! Inte jag då alltså, utan den andra. Fast jag är god tvåa. 

Singstarjunkie, lost case: Maria, som när vi lämnade henne vid halv tre-tiden satt i soffan med båda mickarna mot munnen och sjöng (tror jag). Ändå stod det noll poäng på teven. För båda mikrofonerna. 

Och i dag landade TT:s och Scanpix årliga julgodiskorg på Vagabonds redaktion. Det blir jobbigt att äta upp hela, men man måste ju bjuda till lite. Show a little respect liksom. 

Cookie behöver recept

För nu jäklars ska det bakas.

Pepparkakor och lussekatter så klart. Vi är ett litet gäng som satsar på att göra lucia till en riktigt juldoftande historia, men vi är inte så där jättehusmoderliga av oss. Så nu undrar vi:

Hur gör man?

Skicka hit några bra recept och tips på hur man får till'et. Den som vill slänga in en bubblare i form av recept nåt annat juligt - don't be a stranger! Kom igen bara.

Värmande post

Precis när jag fått finska ambassadens besked om att intervjun med Martti Ahtisaari är inställd, dimper det ner ett brev på hallgolvet.

Känner igen handstilen direkt - det är från min favvofinskättling Tarja, i Göteborg. Den där handstilen som sagt, den går inte att ta miste på. Det är samma mjuka, lätta, pigga stil som prydde ett oräkneligt antal kuvert, vykort och...branflakeskartongbitar, under vårt maratonbrevväxlande anno 1993. 

Vi var au-pairer i England samtidigt, men jag åkte hem före Tarja. För att hålla oss uppdaterade om vad som hände i Falun respektive Kingston upon Thames inledde vi ett frenetiskt brevskrivande. Tarja, som alltid varit en pysslare av rang, närde en förkärlek till att klippa sönder familjens tomma branflakespaket och använda dem som vykort. Det här var på tiden före sms, internet och - ja, innan det första paketet branflakes intagit den svenska butikshyllan. Det var på den tiden man gick på Ica och hade att välja mellan corn flakes, havrefras och rice crispies. Punkt slut.

Men i England, ojojoj. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var av att gå omkring på supermarketkedjor som Tesco, Safeway, Sainsbury's eller Waitrose, och glo på raderna av olika yoghurtsorter, konstiga pålägg och det oändliga utbudet av flingor och müsli. 

Tarjas branflakespost finns nog bevarad någonstans i Falun. Vet inte hur det är med mina brev och kassetter som jag postade med täta mellanrum. I England, åtminstone i Londonområdet, fick man post två gånger om dagen, vilket ibland betydde att Tarja fick två brev om dagen från mig. Så flitiga var vi.

Så när jag nu får ett pyssligt brev från Tarja så värmer det i hjärtat.

Hon har klippt ut ett uppslag ur Göteborgsposten, där de tipsar om bästa fiken att jobba på i stan. Ser att det kafé jag själv utnyttjat i jobbsyfte några gånger - Blue Mountain Café - får fem GP-fyrar, vilket borde vara full pott. 

Men se där - "bäst i test" är tydligen Café Sandelins i Mölndal (som liksom har pysslats in bland de mer kända Göteborgshaken). Öppet dygnet runt och det enda fiket i testet som bjuder på kaffe, fikabröd, smörgås, middag, vin och Lindtchokladkulor. Även frukost, till de kafégäster som stannar över natten.

Betyg: 10 GP-fyrar, enligt testet.

Jag kan inte annat än instämma, och lägger till ett fett plus för extra trevlig "personal".

Snuvad på ex-presidenten

Aj då. Martti Ahtisaari är fast i Oslo. Det råder visst busväder.

Han skulle hålla presskonferens på UD idag, och jag var en av dem som var lovad lite egen intervjutid efteråt, på uppdrag av VLT/NA:s helgmagasin, Latte.

Men ack. De ringer från finska ambassaden och meddelar att herr President (som fd sådan brukar man ju få behålla sin titel) inte kommer att hinna med oss. När han väl anländer blir det rusning till slottet, där han ska luncha med kungen. En sådan sak ruckar man inte på.

Snopet för oss vanliga dödliga. Har dock all förståelse för att fredspristagaren har ett oerhört späckat schema dessa dagar. Såg delar av sändningen från fredskonserten i Oslo igår, där hävdade han lite skämtsamt att han med råge har förtjänat det här priset efter denna galna vecka.

"I'm telling you, you have to earn this prize. Maybe they should choose someone younger next time".

Tyst ungar, mamma har mobilfri morgon!

Det finns en fördel med att inte ha någon mobil. Ingen mobil = ingen väckarklocka. Åtminstone i min värld.

Nu råkar jag ha så snälla vänner att både nytt simkort är på väg (tack Patrik och Telia) och en ny (bättre begagnad) mobil inklusive laddare (tack Karin M och Nokia). Så fint att folk fixar och donar och skänker så här i juletider!

Hur som helst - som sagt, ingen väckning imorgon - skööönt! Får väl hoppas att jag vaknar i tid till jullunchen med kollegorna på Apelsinlunchen. Det blir traditionell thaimat, precis som förra året, och utdelning av Junior Orange Award - ett ärofyllt vandringspris till den som är senast inflyttad i lokalen. Den här gången går den lilla afrikanska träbägaren till Hanna, som bland annat skriver opera för Expressens kultursidor.

På torsdag kväll ska jag ha fått min "nya" mobil av Karin, så då ska jag kunna väckas i tid till intervjun med fredspristagaren Martti Ahtisaari på fredag, puh!

En annan fördel när man passar på att ta sovmorgon är förstås att man inte har några barn som väcker en :-)

Hvis dere skjønner norsk, så kan ni ju ta och läsa mer om ett bestående tabu i samhället: Valet att leva utan barn. 

Jag är inte bitter

Min mobiltelefon är borta. Förmodligen ligger den begravd någonstans i snömassorna intill Hummelliften. Nedsjunken i den lösa branten där jag gjorde en riktig snowroller i dag. Naturligtvis var det inte min mening att åka offpist. Det bara blev så.

Resultatet var inte vackert, men inte heller smärtsamt. Jag flög huvudstupa framåt och rullade sedan raklång nerför backen, forsande genom mjuk, härlig lössnö. När det slutligen tog stopp insåg jag att stavarna låg kvar där uppe någonstans. Och att väldigt få skulle ha vägarna förbi. Däremot hade alla som satt i stolsliften god uppsikt över mig, där jag låg i en ytterst beklämmande position och försökte hitta på ett bra sätt att klättra rakt uppåt i det vita, meterdjupa fluffet (dömt att misslyckas).

Det löste sig till slut genom att en snäll (och betydligt skickligare) åkare följde mina spår och förbarmade sig över mina stavar. Jag var oändligt tacksam.

Mobilen var visserligen borta, men det är ju sånt som händer. 

Jag är inte bitter.

När jag lite senare lämnade Åre och åkte mot Östersund tog jag vägen över Ocke, förbi min mammas barndomshem, mormor och morfars gamla gård som nu har nya ägare. Det snöade lite lätt och det var så vansinnigt vackert i eftermiddagsljuset. Tung, vit snö på träden, och lite persikofärgat sken över Oviksfjällen. Tända lampor i fönstren både på det gula och det röda huset, och stora drivor snö intill ladugården.

Då kom jag att tänka på den där nyårsdagen för sisådär 16 år sedan...

Jag, Jennie, Pernilla och Oscar hade varit och firat nyår i Åre och var på väg tillbaka till Pusta Ut i Höglekardalen. Det var snöstorm. Vi såg inte var vägen började och tog slut, det var bara snö, snö - oändligt med snö.

Bara att inse att vi inte skulle klara oss till Höglekarn, så vi bestämde oss för att åka hem till mormor och morfar. När vi kom in i Ocke blev vi fast bakom ett träd som fallit över vägen. Stocken var så stor att den fick sågas i bitar med motorsåg för att kunna rubbas.

Väl hemma på gården hade strömmen gått. Vi satte oss runt ett stearinljus i köket och lyssnade på en batteridriven radio. Programmet handlade om bitterhet.

Berättarrösten tog upp det ena tragiska scenariot efter det andra, i stil med: "Det är din femtonde ensamma julafton i rad, dina barn har glömt bort dig, dina grannar vet inte vem du är..." varje gång följt av ett suckande, dovt: "Är du bitter?".

Vi var inte bittra. Det var mest mysigt. Jo, lite bitter var jag förresten, för jag hade sett fram emot att få testa den där fondyyyyn som Jennie släpat med sig till stugan. Nu blev det inte så eftersom hemresan väntade följande dag. Den hemresan blev för övrigt inte som vi hade tänkt oss och involverade bland annat en feldoserad kurva, väldigt halt underlag, en kvaddad Ford Taunus och bärgningsbil till Sveg.

 

Hur som helst, jag har än i dag aldrig smakat fondue, inte vad jag minns i alla fall.

Men jag är inte bitter. Inte jättejättebitter i alla fall.

Vår lilla stad

Imorgon eftermiddag tar jag "min" kära Ford Escort kombi och far till Östersund. 

Söndag morgon går tåget till Stocken, och lördag natt sover jag hos Inger och Uno (moster med make), som bor strax ovanför Rådhuset. 

Östersunds rådhus har ett klockspel som spelar olika melodier vid olika klockslag. Vintern 08-09 ser schemat ut som följer: 8.00: Goder morgon, 12.00: Jämtländsk kärleksvisa, 16.00: I vår lilla stad, 20.00: Se det snöar.

Visst låter det uppiggande, rent teoretiskt, att man får höra "se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt - hurra!" varje kväll hela vintern i Östersund. Men i ärlighetens namn brukar de där klockorna aldrig klinga riktigt rent. De ligger hela tiden en halv ton fel, men det är väl det som är charmen.

Min egen favorit är ändå den som ljuder klockan 16.00. Ni vet den där, "Nu tändas åter ljusen, i vår lilla stad..." När jag var liten var jag (okej ÄR fortfarande) särskilt förtjust i biten där de nämner "Walléns konditori". Självklart inbillade jag mig att det var min familjs konditori. 

Nåväl. Imorgon missar jag nog mitt favorit-kling-klong, men däremot tänkte jag försöka vara i stan i tid för Vinterkväll på Rådhustrappan. Prisutdelning för världscuptävlingarna i skidskytte, då ett svenskt guld ska lämnas över i snöfallet (jo, jag tror vi kommer att se det snöa, hurra). 

Och så lite stämsång på det.

Det blir väl lite fint på nåt vis.

Frusen skönhet i 17 minusgrader

På väg från Årebyn till Björnen. Fjällandskap i vinterskrud, tralala.

Där i "norskbyn" ligger timmerstugorna och blickar ut över en dimmig dalsänka.

Och se här - Åreskutan, österifrån. Detta är utsikten från Copperhill Mountain Lodge.

Imorgon, lördag, ska jag susa ner för de vita vidderna i mina nya (håll i er nu...) pjäxor, nya byxor, nya handskar, ny mössa. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är nåt speciellt med att shoppa frilufsiga prylar. Man kan lägga syndigt mycket pengar på det och ändå känna sig - ja, typ nyttig. 

Jag tänker inte ha ett dugg dåligt samvete för att jag INVESTERAR i vintersportgrejor. Det här blir min första riktiga utförsåkningsvinter på länge, eller faktiskt - någonsin. Se upp i backen!

Katrines vitaminer

En om dagen av dessa, och jag mår som en...prinsessa.

Om ni undrar varför dessa piller gör mig glad, kan det vara för att de innehåller...choklad?

Ännu finare blir det om man pillerkartan vänder - ety det är ju en julkalender!

Jag fick den av Katrine, min kollega på norska Vagabond, som har blivit en god vän of whom I'm very fond.

Nu ska jag lägga av med nödrimmen en stund. Vill bara tillägga att tupplur, på norska heter -  höneblund!

Bread and Breakfast

Ett litet tips bara: missa inte Åre Bageri. Frukostbuffé för 55 kronor! Då ingår en massa olika brödsorter - obs, så klart helt nybakade. Och en rad pålägg + ägg + kaffe + juice.

För 79 kronor får man även fil/yoghurt och müsli/flingor. Men varför ska man fylla magen med sånt när man kan äta det goda brödet, och dessutom njuta av de färska, välformade kanelbullarna som ligger på kaffebordet och bara väntar på en. Alldeles graaatis.

Behöver jag säga att det känns som rena rama julafton för Cookie?

Åre Bageri ligger längst ner i Produkthuset i östra delen av byn, nära järnvägen. Högst upp i samma hus ligger Utemagasinets redaktion. Jag var och hälsade på hos dem igår, jättetrevligt att få till en live-träff efter att ha gjort en hel del jobb för dem det senaste året.

Nu - jobba lite. Har parkerat mig och min dator längst inne i ett tyst rum med utsikt mot Systembolaget och...en massa snö. Det ligger en isig, vit dimma över dalen idag, men det är vackert. Och där ute i loungen sitter skidåkarna och laddar för en dag i backen. 

In i dimman bara.

Åre goes bling-bling

Jaha, då var man i Åre då. Säsongen har ju inte riktigt börjat än, så det är riktigt fridfullt i byn. Är här för att reka lite, skulle vilja skriva nåt om Åre och någonstans ska man ju börja...

Ska gå på pressvisningen av nya designhotellet Copperhill Mountain Lodge imorgon.

I övrigt blir jag glad av det frasande ljudet av skidkläder, Åre Bageris goda fika, att folk är snälla mot mig, och av att det är rena rama Disney på torget. 

Vinner tävlingen gör nog ändå Werséns. Eller? (se nedan)

Jo så här var det

Det där med att jag hade varit på resande fot...alltså det var inte så långt bort, men det räckte för att jag skulle bli alldeles lycklig av allt jag fick UPPLEVA.

Jag åkte till Avesta.

Det var för ett par veckor sedan nu, en tisdag. Jag hade ett uppdrag för DN Söndag - om hundar som gör saker man kanske inte förväntar sig av dem. Och i Avesta, eller snarare en bit utanför, finns hamiltonstövaren Timmy, som knäcker extra som terapihund på ett äldreboende. 

En gammal jakthund som blir klappad av gamlingar varje tisdag, och åstadkommer lite magi varje gång. 

Det är häftigt att se vad en hund kan göra med människor. Kolla själva - den suraste stressnisse kan plötsligt spricka upp i ett stort leende och börja gulla och klappa. Och den mest inåtbundna demenssjuka gamling kan få något levande i blicken, och bli vig nog att böja sig fram, klappa och prata (och mata... Timmy behöver inte mycket mat på tisdagar).

Hur som helst - jag gjorde flera såna där hundintervjuer, och då på telefon. Redaktören tyckte jag kunde göra det...det var inget särskilt välbetalt jobb. Så jag ringde och gjorde grejen med den viltspårande chihuahuan, den liksökande springer spanieln, och den agilityhoppande basseten. Men när det kom till Timmy så kände jag att - nej, varför har man det här jobbet om man inte ska få komma ut i VERKLIGHETEN ibland?

Jag ville ju SE vad som hände när terapi-Timmy sprang in genom dörren och gick laget runt bland sina "patienter". Jag längtade så ofantligt efter en dos av folk som inte tillhör min vardagliga krets. Jag längtade efter det där man så ofta gör när man jobbar på dagstidning, och kanske framförallt lokaltidning. Så till den milda grad att jag en dag kom på mig själv med att sitta på buss 4 mot Skanstull och drömmande titta ut genom fönstret när vi stannade till vid en arbetsförmedling. Jag tänkte att - "åh, tänk där inne står det folk som söker jobb...kanske som römokare eller städare eller inte vet jag, managementkonsulter kanske, och jag skulle vilja prata med dem, höra vad de har för liv, vad det ska bli av dem..."

Ja, jag behövde helt enkelt se nåt annat än min vanliga promenad mellan Kungsholmen och Söder, och träffa lite andra än mina typ jämngamla journalistkompisar (som jag dock håller mycket kära).

Så jag fick låna brorsans bil och åka UTANFÖR TULLARNA!

Vicken grej.

Jag och Anja på roadtrip till södra Dalarna. 

Har jag sagt att det var ett tag sen jag reste nu...?

Här är höjdpunkterna:

1. Ålderdomshemmet i Fors (a slice of ett annat slags liv)

2. Haglöfs outlet i Avesta (det är något alldeles speciellt med att shoppa frilufsiga saker, man kan lägga syndigt mycket pengar på det, och ändå känna sig nyttig)

3. Falukorv och stuvade makaroner på restaurangen vid Dalahästen (åh, ännu mera härlig realism!)

4. Köra hem i snöyran (fattades bara "Driving home for christmas med Chris Rea på radion, men jag hade den i mitt huvud istället)

5. Bilköerna vid 16-tiden i Stockholm (nu tycker ni jag är jättekonstig, men när vi satt där i bilen och köerna nästan stod stilla i spöregnet tänkte jag, "gu' så fascineeerande, så här har folk det varje dag...det är ju helt fantastiskt att jag får UPPLEVA det här!"

 

Ur godispåsen

Håller på och tömmer en godispåse med läckra chokladbitar och surisar. Fast det var inte det jag skulle berätta om, så klart.

Utan i stället: 

1. Jag orkar inte blogga. Tycker inte det är så kul egentligen. Bara när jag reser. Då är det JÄTTEKUL. Punkt slut.

2. I dag har jag rest lite. Därför tänker jag blogga om det. Snart.

En film som dröjer sig kvar

Det börjar sjunka in allt mer - Låt den rätte komma in, som jag såg i måndags kväll - är en av de bästa filmer jag någonsin har sett.

Jo, det kan nog vara så. Bilder och tankar från filmen har dykt upp i huvudet med jämna mellanrum de senaste dagarna, den hänger sig liksom kvar den där berättelsen. 

Ni som känner till John Ajvide Lindqvists bok eller Tomas Alfredsons filmatisering vet förstås att det här är en vampyrhistoria som utspelas i Stockholmsförorten Blackeberg. Jag är inte något hängivet fan av skräck- och vampyrfilmsgenren - snarare tvärtom. 

Men den här historien är så mycket mer. Vänskap och trevande kärlek vintern 1982. Jag älskar allt från knarrandet under fötterna när 12-årige Oskar går omkring på "gården" utanför hyreshuset (filmen är till största del inspelad i Luleå för att få till den där riktiga vintern), till jympapåse-romantiken (är man uppväxt med den typen av attiraljer så blir det faktiskt lite romantik, eller åtminstone nostalgi, över sådana detaljer) i skolans idrottshall.

Visst är det blodigt ibland. Eli dödar för att hon måste. Men det är inte det som är filmens grymmaste element. Det som verkligen berör är Oskars helvete i mobbarnas våld, och maktlösheten innanför den sociala underklassens tunna lägenhetsväggar. En dos samhällsrealism, en dos vampyrer, en dos kärlek och - till slut, på något bisarrt sätt - en dos humor. Åtminstone hade mina vampyrsympatier gått så långt att jag i slutscenens blodiga kaos drog på smilbanden och lämnade biosalongen lycklig. 

Just det - ett plus till: Alla duktiga "okända" skådisar (frånsett en mystisk och jäkligt bra Per Ragnar då, honom minns man ju sedan Godmorgon Sveriges dagar). 

Så skönt i alla fall att slippa se Micke Persbrandt och Micke Nyqvist och Eva Röse och Helena Bergström och allt vad de heter, utan verkligen se karaktärerna istället. 

Mest imponerande är de unga tu: Kåre Hedebrant som Oskar och Lina Leandersson som Eli.

Klart man blir lite stolt också, över att Lina kommer från Falun. 

Expressen också

För den som är intresserad av en jämförande studie i presentationsteknik.

Här är Expressen på svenska "jutjub".

För DN i tiden

Skönt att se att Dagens Nyheter hänger med.

Randig tisdag

Varannan tisdag är alla på Vagabonds redaktion randiga i ansiktet. I dag var ränderna djupare än normalt av någon anledning. Den massör som brukar komma var sjuk och hade istället skickat en kollega. En norrman. Om det nu har någon betydelse.

Hur som helst, jag hade ju sett hur de andra såg ut i nyllet när de kom ut från massagerummet, mosigare och rödare och randigare än vanligt. Så jag såg till att ändra ansiktsläget i det där hålet i bänken några gånger. Vilket förstås gjorde att jag i stället för att få ett enda avtryck i ansiktet fick ett helt gäng! 

Det såg lite ut som om någon hade tryckt glödheta gafflar mot mitt ansikte och sedan avslutat det hela med att kratta mina kinder med en vässad räfsa.  

Att någon sedan hade artigheten att påpeka att mina ränder satt kvar väldigt länge, betydligt längre än de skulle ha gjort för sisådär 15 år sedan, gjorde ju inte saken bättre. 

Men ryggen kanske fick något positivt ut av det hela i alla fall.

Det kom ett mail

"Maken kommer med posten, hoppas han faller väl ut!"

Undertecknat: "Äktenskapsförmedlingen".

Mystiskt, eller...? Jag känner väl igen min mors mailadress.

Alla läser Maken

Tydligen är det så.

Någon gång i somras hade DN en artikel om att läsa om gamla böcker, och då nämndes den här relationsromanen av Gun-Britt Sundström. Sedan dess verkar nästan alla i min omgivning prata om Maken och hur otroligt bra och besvärande den är. Den utspelar sig i 1960-talets Stockholm, skrevs väl nån gång då också - men har som sagt värsta come-backen nu.

I lördags när vi var ett gäng på åtta tjejer (alla journalister kanske ska tilläggas) som var hemma hos mig och drack vin innan vi gick och sjöng karaoke på Odengatan, så visade det sig att hälften av oss precis hade läst boken eller var mitt inne i den. Den andra hälften - där jag ingår - hade så klart planer på att läsa den.

Roligast var ändå att Åsa hade pratat om den här boken i en timme när hon var hemma hos Maria R häromdagen. Nån dag därefter skickade hon ett sms där hon skrev att det skulle bli kul med karaoke till helgen, och lade sedan till: "har du börjat med maken än?"

Maria tyckte det var en lite egendomlig fråga men svarade: "Självklart har jag börjat med maken. Ögonskuggan är redan på plats."

Vemod och gula löv i Dalarna

Kanske hör det ihop på något vis, det som står i rubriken här ovanför. Gula löv + Dalarna = vemod.

Jag har varit i Falun sedan i lördags, och har förfogande över mina föräldrars bil eftersom de har dragit till Polen. Tänkte sitta och skriva klart några gamla "surdegar" från vandring runt Kebnekaise och kajak utanför Orust. Frilufsiga grejor som egentligen inte måste vara klara förrän till våren, när de ska publiceras, men som jag av flera skäl (läs: behöver pengar i kassan och minnesutrymme i hjärnan) behöver få ut nu.

Hur som helst, självklart måste både jag och Toyotan luftas lite. Så igår tog jag en tur, först till Myrorna i Falu centrum, där jag köpte två pinnstolar à 50 kronor och en tavla med fjällmotiv (nästan alla tavlor där har fjällmotiv) för hundralappen, och körde sedan till Rättvik. Längs vägen dit ligger flera underbart fina sjöar, där gulfärgade björkar speglar sig i vattnet mot en bakgrund av mörkgrön granskog. Det är så förbaskat vackert att jag blir grinfärdig.

Den där vyn över Siljan, från Söderås, den har man ju sett några gånger, men på något sätt ser den faktiskt lite olika ut varje gång - allt beror på väder och årstidernas nyanser.
Ungefär där uppe på höjden där man ser ut över hela härligheten blev jag tvungen att torka tårarna på riktigt. Men det hade mer med P4 att göra, eftersom de intervjuade Englas mamma och spelade den där sången, Englabarn.

I Rättvik köpte jag vit lackbets till pinnstolarna. Sedan ett besök på en antikhandel innan jag satte mig på Café Södergården och fikade med MacBooken. Fick lite skrivande och mailande gjort faktiskt - tack för att det ligger ett moln av Telia surfzon över Rättvik!
Och så blev jag lite grinfärdig. Rörd liksom. För att de som äger caféet bakar brödet själv och gör egna chokladpraliner. Men det som mest av allt gjorde att jag blev så där vemodig och blödig var att de sålde morotsbröd från Härjedalen.

Det sitter någon i Härjedalen och gör morotsbröd. Som säljs på ett café i Rättvik.
Jag vet inte om det är något gravt fel på mig, men jag tyckte det var så vackert att jag fick en tår i ögat.

Jag - en kreativ slacker

Nu är det bevisat. Opunktliga och oordnade människor, som ofta får utstå ständiga förebråenden i vårt samhälle, behöver nödvändigtvis inte vara sämre än andra. Så det så!

Faktum är att vi (för jag, och ni, vet sedan länge att jag tillhör denna "utsatta" grupp) många gånger behövs i den här världen. Vi är kreativa slackers som gör saker när vi måste, men som inte sällan kan jobba lite mer, lite hårdare, lite intensivare...när vi väl gör det. 

Vi är ju skulddrivna. Vi går ständigt omkring och känner att vi "borde" saker, och mår rätt kasst av att inte få saker gjorda. Men samtidigt - att göra klart saker snabbt är inte alltid önskvärt. För vad ska vi då göra med den tid som uppstår när vi är klara? I det meningslösa tomrum som plötsligt finns där?

Jag har precis läst boken "Är du punktlig lille vän?", en berättelse om "de två folken". De oordnade och opunktliga vs. de punktliga och ordnade. Jag visste förstås redan innan vilket "folk" jag tillhör, men jag blev lite skrämd över att så mycket stämmer. Nog var jag skeptisk till en början, när författaren - en äldre man som är psykolog - framhärdade sin teori om "pappas pojke" och "mammas gosse" och att en sådan sak skulle vara en grundläggande orsak till våra förhållanden till ordning och reda. Nä, där är jag skeptisk. Men i övrigt, bara att bocka av.

Tydligen har jag haft fria tyglar som barn. Jodå, visst. Och ett sådant barn vill aldrig ge upp sin frihet. Som vuxen vill det barnet fortfarande inte utsättas för kommandon och kritik. 

Well, inte vet jag, men senast när jag var på Friskis & Svettis idag märkte jag att jag reagerade tvärtemot vad som var syftet när ledaren gormade åt mig att TAA III! Nä du! Tänker jag inte göra, om du ska hålla på och gorma så där. Forget it. Jag gör som jag själv vill. En opunktlig människa ut i fingerspetsarna, om jag får tro boken. Dessutom hör beslutsångest till "oordningssyndromet". Check!

Nu kanske ni tror att herr Psykolog tycker att man ska disciplinera sina barn hårt så att de blir ordningsamma och punktliga. Men se - det fina är att han i många avseenden tar oss opunktliga i försvar. Vi är lite, vad ska man säga, flexiblare till sinnet.

Tyvärr ser han oss som hopplösa fall när det gäller att hålla tider. Vi kan i och för sig skärpa oss - men bara när vi verkligen måste.

Som jag har väntat!

Men nu är det snart dags. Årets höjdpunkt.

Bonde söker fru börjar på onsdag!!!

Obs, ingen ironi här. Onsdagskvällarna är vikta åt bönder, vin, snacks och snack tillsammans med några andra i grannskapet. En fin tradition. 

Bokmässan revisited

Nämen sitter jag här nu igen? På Blue Mountain Café runt hörnet från pittoreska Haga i Göteborg. Det är andra gången på en månad ungefär, så det börjar likna en vana.

Har varit på bokmässan sedan i fredags. Tror det är tredje gången - och kanske den bästa hittills, för mig. Skönt att bara gå runt och titta, lyssna, snappa upp saker. Inget jobb, bara inspiration.

Hann med att gå på några seminarier och ha ett halvt öra öppet för snacken på scenerna i den gigantiska utställningshallen. Hängde dessutom i barerna på Gothia Towers och Park Avenue igår kväll och spanade. Så för alla er som inte var där - här är en sammanfattning.

Snyggaste paret: P-O Enquist och Jonas Hassen Khemiri. 44 års åldersskillnad spelar ingen roll. De lämnade Park Avenue ihop igår kväll och var precis lika långa och lika snygga. Det var några damer med i sällskapet också, har jag för mig, men de kändes rätt osynliga i just det ögonblicket.

Meste prataren: Jan Guillou. Hur gör han? Han verkade ju prata på flera ställen samtidigt. Var man än gick på mässan kunde man ge sig f-n på att det satt en Jan Guillou runt hörnet och malde på om någonting jag inte orkade höra på. Har han tagit efter Saddam och skaffat body-doubles? 

Dubbelgångare for real: Katerina Janousch och Martina Haag. Herregud, jag trodde jag fått fel på synen. TVÅ Martinor stod och signerade böcker. Men vid närmare inspektion visade det sig att det faktiskt var två olika personer som stod intill varandra. De såg bara väldigt, väldigt likadana ut. Bor säkert i Bromma båda två också. Ser så ut på nåt vis.

Störste kärlekspoeten: Jamen kan det vara någon annan än Bob Hansson? Jag har nog tillhört den skeptiska skaran förut, men nu är jag såld. Han är för skön den däringa Bob. Och är aktuell med boken "Kärlek - hur fan gör man?".

Färggladaste kaftanen: Jamen kan det vara någon annan än Thomas di Leva? Nu blir kanske Tompan lite sårad för att jag inte utnämnde honom till störste kärlekspoet, men alltså... ja, hur som helst - kaftanen är det inget snack om. Den tronen sitter han säkert på.

Mest oväntade mötet: Se kaftanutnämningen ovan. Jag träffade Zinat, iranskfödd ståuppkomiker och skådespelare som ni kanske känner till. Hon har suttit i min frilanslokal lite. Och är numera ihop med di Leva, tydligen. Så hon presenterade mig för "sin älskling".

Masigaste rösten: Jon Jeffersson Klingberg. Alltså, jag gillar ju östersundare, men vad är det här? Ingen mas. Men liksom en masig röst. Har inte läst romanen ("Jag tror vi måste prata faktiskt") men det var inte jättebekvämt för örat att lyssna på högläsningen.

Gråtigaste seminariet: Det om vänskap. Jag ville lyssna på Vagabonds tidigare chefredaktör Bodil Sjöström, när hon berättade om sin bok Vänskapskoden, och hamnade i en sal full av kvinnor (plus två män, varav en var Thomas di Leva) och fick lite oväntat torka tårarna några gånger. Moderator för snacket var Maria Leijonhjelm, som intervjuat ett antal kända svenska kvinnor om någon vänskap som betytt mycket för dem. Några av dem var där - ståupparen/skådisen Zinat Pirzadeh, professor/författaren Bodil Jönsson och prästen/debattören Annika Borg. Det var Zinats historia som utlöste tårarna, och Bodil J fick dem att komma tillbaka lite med sin. Medan Annika Borg var båda-fötterna-på-jorden-klok med sin - och påminde, tillsammans med Bodil S, om att en vän inte bara behöver vara en sådan som ska vara där hela tiden, utan även kan behöva vara en sådan som lämnar en ifred, har tålamod och - framförallt - står ut med en.

Pausmusik och fuldans

Det är mycket nu.

Mycket Vagabond, mycket annat. Mycket börja dagen på café med latte och jobb, mycket sluta dagen på café med latte och jobb. Däremellan ännu mera jobb. Dessutom är det jaktsäsong - jakt på intervjuobjekt som jag tycker ska prata med mig, och jakt på möbler som jag tycker ska flytta in hos mig. 

Men så tar jag en paus och lyssnar på Eva Cassidy som sjunger Autumn leaves. Då blir jag sentimental och skiter i vilket.

Skiter i att jag egentligen borde saker. Saker spelar ingen roll.

Löven faller och det är inget att göra något åt.

Om jag sedan skulle behöva tänka på något annat så tittar jag på Kåsa och Fjällfina när de gör sin grej, utanför en stuga i Sälka:

En frilansande koffeinists vardag

Min nya fina dator har en inbyggd webbkamera. Hooraaayy! Så här ser det ut just nu, där jag sitter och jobbar längst in i hörnet på Bagel Deli, som är min granne på Fridhemsplan. En urdrucken latte = skrivit två mail, infört några ändringar i ett reportage och...skrivit ett ganska onödigt blogginlägg. Kanske ska tilläggas att jag dricker rätt snabbt.

Så här i webbkameran kan jag se att jag behöver en ny kaffe. Nu. 

När andan faller på

Nämen vad är det jag ser. Jeni undrar vart jag har tagit vägen och Anna R frågar upprört om det här ska bli Kakans Veckoblogg.

På A svarar jag: Jag har varit lite här och där, men just nu jobbar jag på att vara här. I Stockholm. Bli lite mer bofast. Sätta upp mina hyllor på väggarna (de som legat under soffan i ett halvår), skaffa ett köksbord (fast jag inte har nåt kök), sätta upp saker på väggarna (kanske rent av renhornet jag släpat med mig från Kebnekaisetrippen!), ja helt enkelt - fixa lite för att det inte ska se ut som att jag nyss flyttat in. Jag är ju den ständiga flyttfågeln, men kanske det är dags att utmana sig lite...

På B svarar jag: Nä, inte veckoblogg. Men kanske varannan vecka...

Eller snarare, när andan faller på.

Veckans idol: Valentina Hasan

Jag vet inte om det har att göra med att jag sjöng Singstar i köket på Vagabonds redaktion till klockan två i natt (när jag lyckades slita mig därifrån stod fortfarande en handfull sångfåglar kvar och skränade), eller om jag ska skylla på tristess, sjukdom eller något märkligt nördvirus jag kan ha drabbats av.

På något sätt vill man ju i alla fall förklara för sig själv hur man kan ägna en stor del av dagen åt att titta på klipp efter klipp på youtube med en och samma fantastiska talang - Valentina Hasan.

Ju mer jag ser av den här bulgariska Idol-deltagaren desto mer besatt blir jag. 

Hon är det grymmaste jag sett...på länge.

Om ni inte känner till fenomenet "Ken Lee" kan ni läsa om det på Wikipedia:

http://www.en.wikipedia.org/wiki/Ken_Lee_(song)

Och så måste ni så klart se henne, avguda henne. Lyckas inte med länkar just nu av nån anledning - men gå till youtube.com och sök efter Ken Lee så ska ni få se på grejer.

Götet i mitt hjärta

Grått. Vått. Rått.
Tre ord jag har för Göteborg just nu.
Min bild av Götet är mera rough än klämkäck. Men jag gillart.
Får tillbaka den där känslan jag hade när jag bodde här och pluggade i mitten av 90-talet. Att det är nåt skumt och härligt med den här stan. Att man ska sitta på kaféer och drömma och smida planer för sitt liv, och känna sig lite frusen och hungrig.
Nu är jag i och för sig varken frusen eller hungrig. Bara lite lagom regnblöt.
Äntligen checkat in på Blue Mountain Café på Skanstorget med en dubbel latte och en kanelbulle. Nu jäklars ska det bli jobba av.

Plan B

Skit i fjällen. Jag drar till Götet i stället.

Att åka eller att inte åka

Har varit hemma i hufvudstaden i två dagar och lider av någon slags fjällabstinens. Först tyckte jag att det var alldeles underbart härligt att se människor på kaféer, människor som hukar för regnet i sina inte särskilt fjällmässiga kläder (i fjällen står vi rakryggade i regn och rusk, vi härdas och tycker det är stärkande och underbart, tralala), och människor som hastar fram med mobiltelefoner tryckta mot kinden. Härligt, Stockholm, härligt.

Härligt att catcha up med M och K över indisk mat och öl, och med J och Å över tapas och vin. Men samtidigt, en liten glimt av fjällabstinens. Som sagt.

Å är helt betagen, hon pratade med en same i timmar på nattåget hem från Kiruna och kände verkligheten och naturen och allt det där som är så exotiskt fast det är Sverige komma ända in på skinnet. Det är coolt. Och det började gro ännu lite mer fjällsug i mig över våra tapas och vinglas, fastän jag hävdade att jag var nöjd för ett tag. Å och J vill sova i vindskydd någonstans i Stockholmstrakten på lördag natt. Det vill inte jag.

Jag vill till MINA fjäll och vår älskade stuga i Höglekardalen/Bydalen i Jämtland. Men det är lågsäsong, den lilla butiken och restaurangen har slagit igen och bussarna har slutat gå mellan Höglekar'n och Östersund. Man kan ta sig dit, men inte tillbaka.
Så jag har kollat hyrbil med en sån där snäll, lokal firma i Östersund, där man kan pruta både på priset och antalet fria kilometer. Hämta bilen sent? "Inga problem - vi lämnar den vid stationen, dörren olåst". Jag gillar sånt där. Dit vill jag.
Dessutom jobbar jag förbaskat bra på tåg - så jag borde hoppa ombord med datorn snarast.

Men - här sitter jag. I Stockholm. Jag har precis förlorat en budgivning på Tradera. La ett snålbud på EN KRONA för en SJ-biljett till Östersund i eftermiddag. Jag förlorade mot nån som la TVÅ KRONOR.

Så här sitter jag som sagt. Och funderar på plan B.

Keb - the movie: En trilogi

Del 1: Sveriges högsta berg - som jag upplevde det söndag 17 augusti klockan 16.03:

Del 2: Nedstigning med stil - en stilstudie i att drutta ner från Sveriges högsta topp:

Del 3: Nästan hemma. Nästan mörkt. Nästan lite väl förvirrat. Efter nästan 12 timmar till fots.

Keb: Mission accomplished

Been there, done that.

Då har man varit i Vegas och bestigit Sveriges högsta berg inom loppet av ett par veckor.

Vad ska man nu hitta på?

Kebnekaise var alldeles, alldeles underbart. Vi har avklarat fem dagars vandring runt hela massivet (Singi, Sälka, Kaskasavagge, Kuopervagge, Tarfala) med början och slut vid STF Fjällstation Kebnekaise. Vi har fått vår beskärda del av värme, regn, kyla, snö, storm, solsken, skoskav, blod, svett och tårar. Och väldigt mycket skratt. Men inte så mycket mygg, tack och lov.

Klart är att vi haft tur med vädret när det gällt - till exempel hade vi sol och klar sikt både på den svåraste vandringsdagen, när vi klättrade och snubblade och kämpade oss över de lösa stenarna på de stupande branterna i Kaskasavagge/Kuopervagge/Tarfala.

Och när jag och Malin besteg Kebnekaises topp i söndags var det strålande solsken, blå himmel och vindstilla. Det händer inte ofta där uppe.

Redo för Expedition: Keb

Imorgon, måndag, bär det av mot äventyret. I en vecka ska vi vandra runt Kebnekaises bergsmassiv, i dalsänkor och över pass, genom några av de vackraste miljöer som står att finna i detta land. Har jag hört.
Det blir jag, fyra sköna brudar, två mystiska män och en hund.

Har inte börjat packa än, däremot får jag ständig mail-uppdatering om vad som åker ner i väskorna hos mina vandringskamrater. Tog en sväng till Vagabonds reseshop igår också och shoppade mig lycklig på sovsäck, pannlampa och ryggsäcksöverdrag. Sedan vidare till en sportaffär för att inhandla ett sånt där liggunderlag som tar in luft så att det blir lite mjukare att ligga på + en hopvikbar kåsa + ett par vandringssockor med förstärkning i tå och häl!
Det roliga med att köpa friluftsprylar är att man får en känsla av att man är nyttig, samtidigt som man får frossa i konsumtion. Mycket tillfredsställande.

En av de sköna brudarna som är med till Keb är Malin, som jag träffade på Vagabonds läsarresa till Nepal och Mount Everest Bacecamp förra året. Ni som följde Nepalbloggen på Vagabonds hemsida minns henne som hon som inte duschade på tolv dagar. Hehe. Nu är vi ju bara ute i en vecka, så det blir svårt att slå det rekordet.

Hittade för övrigt den gamla bloggen på nätet: http://www.vagabond.se/Resa/Redaktionens-bloggar/Blogg/

For the love of brandstegar

Hade ingen aning om att jag hade den här läggningen förrän jag kom till San Francisco och totalt kärade ner mig i alla vackra - brandstegar. De är ju så snygga!
Tyvärr kom jag mig inte för att höja kameran och föreviga dem, men på en gata i New Yorks East Village hittade jag några som jag knäppte kort på.

Om jag vore det minsta som den där kvinnan utanför Sundsvall som påstår sig vara gift med Berlinmuren så skulle jag gå ner på knä och fria till den här läckerbiten.

Eller den här lite minimalistiska skönheten.

Eller den här blåa sötnosen.

Och då skulle jag kanske ha den här klänningen. Butiken ligger nämligen på andra sidan gatan, så det är ju behändigt.

Home sweet home

Svettigt och varmt i New York. Och värstingåskvädret uppe i skyn - så vi fick sitta i planet i tre och en halv timme innan vi kunde lyfta. Hade för övrigt medlemmarna i reggaegruppen Burning Spear (enligt killen bredvid mig, han var rätt star-struck) på samma plan, utspridda lite här och där runt omkring mig. Dreadlocks var man än såg. De ska tydligen spela på Uppsala reggaefestival imorgon. Coolt värre.

Coolt att vara hemma också. Hemma är ganska trevligt, speciellt när man inte behöver vara här jämt. På måndag blir det Kebnekaise i tio dagar, så när jag duschat av mig resdammet och New York-svetten och skrivit och sovit kommer jag att fokusera på saker som liggunderlag, kåsor och myggstift.
Det blir grymmans.

Och bloggen får leva vidare lite sporadiskt under nytt namn.
To be continued. Cheerioh!

New York, New York

Jaha, då var man på Manhattan då. Någonstans i East Village, typ, tror jag. Har slagit mig ner för en frukostbagel och en latte och lite gratis wi-fi.
Måste skriva klart en artikel, sen ska jag lulla omkring lite i Alphabet city. Hinner jag så blir det även en tur till Brooklyn och Williamsburg. Har gullrönnbäret tur så blir det en tur till Baby Gap också ;-)

Vi får se. Det får bli en lugn dag, har väl fyra timmar kvar här i stan innan jag måste tillbaka till Newark.

Såg Bottle Shock igår, på premiärdagen. Kul att se den eftersom den utspelar sig i Calistoga i norra Napa Valley. Kände mig lite löjligt stolt över att vårt fina Calistoga fick spela en så central roll. Eftersom jag nu märkligt nog känner mig lite partisk är det svårt att recensera filmen på ett rättvist sätt. Så jag nöjer mig med att säga: Går ni igång på böljande kullar med vinodlingar i soft motljus och en snorkig Alan Rickman som brittisk vinsnobb, tillsammans med Calistogianska hillbillie-hippies i 70-talsmiljö - ja, då kommer ni att gilla Bottle Shock.
Se den för sjuttsingen, gör det.

En sak grämer mig

Jag försöker koncentrera mig på att skriva en artikel om något helt annat, men störs av en sak. Hur kunde vi missa att göra ett besök på Falcon Crest?! Vingården där den härliga gamla tv-serien tog sina utomhusmiljöer från finns i Napa Valley och heter Spring Mountain View.
http://www.springmountainvineyard.com/

De gör ingen stor grej av det här med Falcon Crest precis, är väl rädda att folk ska åka dit och förgäves snoka omkring bland vinrankorna i jakten på en Angela eller Richard Channing. Enda sättet att få göra ett besök är via bokning. Men det hade det väl varit värt.
Tänk att få smutta lite Cabernet Sauvignon, eller "cab" som vi säger i branschen, på såpoperahistorisk mark.
Aj, vad jag grämer mig.

Hard at work, del 2

Lina in action på ett cable car-stop på Powell Street. Objektet för fotograferingen är en kille från Jönköping. Minsann.

Och här inne sitter jag och skriver, precis intill killen som syns till höger i bild faktiskt, där innanför glaset. Och killen som går in genom dörren satt på samma buss som jag på väg hit från downtown.

Många laptops här inne. Gratis wi-fi. Ett riktigt najs ställe på Haight och Masonic, i hippiekvarteren i Upper Haight.

Lina åkte hem tidigt i morse, medan jag låg kvar och drog mig i evigheter. Lämnar inte SF förrän 23.40 lokal tid, så jag har hela dagen på mig att...jobba. Tre deadlines på måndag, så måste få lite gjort. Kanske jag hinner med en bio före flyget till New York. Vill se nya filmen Bottle Shock - som bygger på en sann historia om hur Napa Valley blev ett känt vindistrikt. Den har premiär i USA i dag: http://www.bottleshockthemovie.com/

Faktum är att vi varit på vingården Chateau Montelena som lär spela en stor roll i filmen. Och träffat sonen till en tidigare ägare. Han och hans familj var där och hade sin årliga släktträff i trädgården. Coolt va? Det tycker i alla fall jag.

Kartan som säger allt

Kartan över Napa Valley säger en hel del om vår resa. Men man får tolka den på egen hand. Det tar för lång tid att förklara allt kludd :-)

En vanlig kväll i Calistoga

Man snor lite potatis.

Man petar på hundar.

Man försöker komma in i fängelset. Ganska dumt egentligen.

Calistoga, Calistoooga!

Vi var ju i Calistoga i helgen, om någon bloggläsare har missat det. Har ni tänkt på vad många låtar det skrivits om den platsen?
Här är våra topp-fem-favoriter, som vi sjungit i bilen under vår vingårdsturné.

1. Calistoga love (Tupac feat. Dr Dre)
2. Calistoga dreamin (The Mamas and the Papas)
2. Hotel Calistoga (The Eagles)
3. Calistogication (Red Hot Chili Peppers)
5. Saratoga love (när vi tröttnade på Calistoga tog vi den här, som nr 1, fast i Silicon Valley-version)

(Den som vill kan byta ut Calistoga mot nåt annat, typ California...men vi föredrar om ni sjunger "Calistoga". Mycket roligare, jag lovar.)

Two Mac-What?!

Vi har gjort vårt sista jobb i San Francisco Bay Area, och firar med att köra en drive-through på McDonald's, något vi lovat oss att göra med Racer-Maggan innan vi lämnar Amerikat.
Men det blir inte riktigt som vi tänkt oss...

Jag: -Ok, we want two McFeast, one cheeseburger, one big diet Coke and one medium.
McRösten: - Ok, two cheeseburgers...
Jag: - No, two McFeast.
McRösten: - Sorry, I can't hear you...
Jag: - Two MAC-FEAST!
McRösten: - Two Mac-what?
Jag (himlande med ögonen): - MÄK FIIIST!
McRösten (som inte längre kan hålla sig för skratt): - ...two McFlurry?
Jag (som inte heller kan hålla mig för skratt): - No, from the beginning now. TWO MCFEAST, one cheeseburger...
McRösten (som kvider av skratt nu): - Sorry, I don't understand...!
Jag (till Lina, som ligger dubbelvikt och filmar eländet): - Har de ingen McFeast?
Lina: (bara skrattar, kan inte prata, men det var hon som ville ha den där McFeasten från början, den jäveln...)
Jag: - Ok, so let's start over. Two Big'n'Tasty. Please.

Delvis förevigat av fotografen med den stadiga handen:

Natt på MSN

- Hej där!
- Men hej!
- Det var länge sen!
- Ja verkligen. Vi får ses snart hörru.
- Ja. Ha det så bra där borta.
- Så hörs vi. Kramkram!
- Kram!

Karin och Lina har kopplat upp varsin laptop i sina hotellsängar, ungefär en och en halv meter ifrån varandra. Så himla praktiskt.

Kväll i San Francisco

Alla dessa fantastiska broar! Golden Gate-bron i all ära, jag tror nästan Richmond bridge ligger i samma liga, minst. Och vad de andra dubbeldäckarbroarna hette som vi körde över när vi närmade oss SF i kvällsmörkret vet jag inte.

Vet bara att det är nåt alldeles speciellt med att köra in mot en storstad när skyskraporna är tända mot en svart himmel. Känns rätt härligt att vara tillbaka i stan efter en helg på landet.

Eftermiddag i Santa Rosa

Sonoma County Fair. Som Vattenfestivalen, minus langosköer.
Den enda kön vi såg var den som ringlade fram till den mekaniska tjuren, där testosteronstinna cowboys mätte sina...ja, ni vet, mot varandra på ett dödsföraktande sätt.



Konstigt nog var det ingen kö till världens största gris ("He's giant, he's alive!") även om åskådarna, inklusive Reportern och Fotografen, gärna betalade 50 cent för titten.

Förmiddag i Sonoma Valley

Någonstans i Sonoma Valley, cirka 13.00.
Nionde vingården för helgen. 12:e vinsorten för dagen.
Aningen salongsberusade, eventuellt.
- Vad dricker vi nu?
- Vet inte. Rött tror jag.

Morgon i Calistoga

Det är söndag morgon i Calistoga. Morgonsolen har börjat glöda över Napa Valley och utanför vårt alldeles egna lilla hus på Pink Mansion Bed & Breakfast kvittrar fåglarna, både de i bur och de som flyger fritt. Den lilla fontänen porlar och i en kruka på vår terrass tittar två nyfikna jordekorrar upp och sniffar i luften. Kanske fångar de doften av nymalet kaffe, när vi slår upp de dubbla glasdörrarna från salongen.

Haha, tänker ni. Det där är bara lur. Men det är det inte.

Det enda som är lur är det där med att ekorrarna sniffar i luften, för det gör de bara om man har väldigt livlig fantasi. De är nämligen gjorda av plast. I övrigt stämmer allt, till om med biten om nymalet kaffe.

Fröken Lina såg till att mala upp en lagom dos och sätta på en kanna medan jag tog en joggingtur i gryningen, och när vi sedan - nyduschade och fräscha som nyponrosor - satte oss tillrätta för att inta den delikata frukosten (florsockerpudrad pastry, knaperstekt bacon och en fruktsallad gjord på mango, kiwi, melon och jordgubbar, toppad med vispad grädde och citronmeliss) som burits upp till oss, kände vi oss redo för ännu en dag av spännande (och ack så krävande) utmaningar.

Wine country???

Vi ar alltsa i Napa Valley och agnar oss at vinprovning nu. Om det ar nagon som undrar.

Sa har sag det ut pa Susie's, ett riktigt "dive" mitt i Calistoga, i gar natt.

PS. Det gar att kommentera nu. Har andrat nan installning. DS.

Den dar bron

Efter tva dagars hetsjobbande i Silicon Valley gjorde vi det. Styrde norrut och korde over Golden Gate Bridge i var "four-cylinder sports coupe". Det kandes aningen coolare an att cykla over Vasterbron.

Dessutom var vi pa vag mot Napa och Sonoma Valley.

Wine country here we come!

Travelling with Maggan

Vi kallar henne Racer-Maggan. Hon ar rosten som lugnt och sakligt guidar oss genom Kalifornien. Jag fattar verkligen inte hur man gjorde en roadtripp forr, nar det varken fanns GPS eller take-away-kaffe.

Men snart ar det val hippt med karta och termos igen.

Francis Ford C is not home

Hej Bloggen. Vi var hos Francis idag. Han var inte hemma. Han gor tydligen nagon film i Sydamerika.
Om jag bodde som han skulle jag nog vara hemma ganska mycket.
http://www.rubiconestate.com/site.php.

Saker man lar sig, del 2: sugar is king

Man ska ata regelbundet. Glomde bort det nagon gang i Silicon Valley, dar jobben duggade ganska tatt. Men sa plotsligt sa kroppen att det var nodlage. Det blev tvarnit utanfor International House of Pancakes (narmaste granne till Yahoo!), dar jag med nod och nappe stod ut med personalens chitchat for att fa bestalla... en cola light och varldens storsta ceasarsallad.

Ungefar samtidigt som den serverades insag jag att det var RIKTIGT socker kroppen skrek efter. Och som ni vet har noden ingen lag. Jag tog det som fanns inom rackhall - vilket rakade vara socker och blabarssirap - och hallde det i dietcolan.
Funkade ratt bra faktiskt. Blev en snall manniska igen.

Lång dags färd mot zzzzz

Silverfärgad sportbil. GPS. Interstate California. Kaffe i pappmugg. Prince på radion. Sol och blå himmel.
Vi fick mer än vi hade förväntat oss när vi cruisade ut från Avis i Fisherman's Warf i morse, och styrde söderut, mot Palo Alto.

Nu har vi hunnit med att installera oss i ett amerikanskt villaområde från 50-talet, hemma hos Marina och Lars och barnen Klara och Olof. Hunnit prata USA-flytt, kulturkrockar, skolor, huspriser och inte minst vad man gör om man hamnar i konflikt med en skunk (bada i tomatsoppa är det enda som hjälper mot stanken, tydligen).

Hunnit göra ett besök hos Chalmeristerna på PARC, sett deras utsikt över Kiseldalen..."där är Stanford University, där ligger Facebook, där är Google, och därborta ligger Yahoo..."
Detta måste vara alla IT-människors våta dröm. Dessutom är det varmt. Ett helt annat klimat än San Francisco, som ligger på bara en timmes avstånd.

Hunnit käka BBQ med ett gäng i trädgården. Stort och mycket, the American way.

Hunnit bli mätta, trötta, belåtna. Hunnit bli...sa jag trött? Inte hunnit somna. Än.
Men snart. Gonatt. Hunnit, förresten...vad konstigt det ordet ser ut när man läser det.
zzzzzzz

Leaving Vegas, entering San Fran

Äntligen i den verkliga världen igen. Har lämnat Vegas bakom mig och landat i de branta vägarnas stad, ni vet, där spårvagnarna klättrar uppför berg och skenar ner för stup. Ungefär så ser min bild av San Francisco ut, plus bögar och hippies förstås.
Har bara hunnit anlända, träffa Lina på flygplatsen, åka och checka in på mysiga San Remo Hotel i North Beach-området, och tagit en öl och en focaccia på en diner. Och gå vilse, det har vi också hunnit med.

Mer än så blir det inte denna onsdagkväll. Eller är det tisdag? Nej, det är onsdag. Jag är helt dagvill och trött i huvudet, har tyvärr ingen jet-lag att skylla på (det har däremot L, som rest i ett dygn mot nio timmars stidsskillnad). Jag skyller på Vegas.

Imorgon bitti hämtar vi hyrbilen och drar ner till Palo Alto i Silicon Valley. Jobb, jobb, jobb blir det - allt möjligt på agendan de kommande dagarna. Med så olika uppdragsgivare som Jusektidningen, Vi Föräldrar, Pralin, Hallands nyheter, Göteborgsposten, Vårt nya hus och Härliga hund kan det ju inte bli annat än varierat.
More later.

Glosjukan

Har ni sett hon som driver omkring ensam i Las Vegas och bara glor?
Hon är inte jättefarlig.
Om ni inte är en av de där som delar ut lappar som utlovar "girl delivery" inom 20 minuter. Om ni är en av dem så kan ni ta era lappar och stoppa upp dem nånstans, annars gör hon det åt er.
Hon som glor alltså.

Det är alltså ingen fara med hon som glor, hon mår bra. Hon har bara fastnat så där med ögonen, men det går snart över.

I love this country

I våras blev jag utslängd från en sunkig beer tavern i Seattle för att jag inte kunde visa leg.
I dag fick jag visa leg på en 7 Eleven i Las Vegas för att få köpa cigg.
Äääsch, smickrare där!

Skakigt i Kalifornien

Det var jordbävning i södra Kalifornien i dag, det är det väl ingen som har missat. Var ute på jobb, det vill säga fick den dagliga dosen av världens största möbelmässa här i Las Vegas, när det hände. Och råkade just då vara i sällskap med en svensk tjej som bor och jobbar i LA.
Hennes man ringde, och sen hörde jag bara "oh my god! oh my god!" ett tag.
Det var ok med mannen, men hela huset hade skakat, det var en riktig "roller", marken böljade, och saker hade åkt omkring i huset. 5,4 på Richterskalan, det är en hel del.

Imorgon (onsdag) kväll drar jag till San Francisco/Bay area - där är det jordbävningar hela tiden, de flesta rätt små, men vi får väl se om vi får känna av något.

Undrar om herrarna (tillika krönikörerna, sportnördarna och dalmasarna) Bergman & Bjurman kände av något, de är ju i LA. Om de inte är på väg hit till Sin City redan, får se om jag hinner träffa dem imorgon.

Nu skriva. Sen är det dags att göra Vegas in big style. Lovar att dokumentera. Och vågar lova att det blir roligare än igår. Jag är uttråkad nu. Det bådar gott.
More later!
Pusspuss.

Trendspaning

Det verkar vara inne med midjeväskor här i Vegas.

Rättelse

Det är varmt i Las Vegas. Jättevarmt. När jag skrev att det var 34 grader häromdagen var det en siffra jag snodde från vädersajten Wunderground. Jag börjar ana att de slängt om siffrorna.
Idag var det nämligen 43 grader.
Och imorgon, tisdag, ska det bli ännu varmare. That's hawt.

Speechless in Vegas

Skulle vilja försöka beskriva det här stället, men orden sviker mig.
Skulle vilja vara lite mer dekadent, kanske hänga över ett black jack-bord med ett glas whisky i ena handen och en bunt dollarsedlar i den andra och väsa förolämpningar och sexistiska kommentarer till höger och vänster. Men jag är för präktig.
Så i stället går jag omkring och glor.

Har glott mig igenom Paris, Bellagio, Ceasar's Palace... Kanske inte hann med mer än så i kväll om jag tänker efter, men det känns som jag har gått flera mil. Varenda casinohotell är som en hel stad, med gator, gränder, boulevarder, torg, restauranger, barer, kaféer, butiker och en massa konstiga mekaniska skådespel med eldsprutande riddare, dansande vattenspel och nickande örnungar i elefantformat. Bland annat.






Och ganska ofta äger allt detta rum under en bar himmel som egentligen inte är någon bar himmel, utan i äkta Vegas-stil rakt igenom oäkta och konstgjord. Som här, innanför Eiffeltornet.

Och här, innanför Ceasar's Palace.

U talkin' to me?

Hard at work

So, I'm doing this story on sleep and the bedding industry.

No, I am! Seriously.

Bling Bling!

Jag är i Vegas. Kom fram på söndagkvällen, lokal tid (vi ligger nio timmar efter er, dvs när klockan är 21 hos er är den 12 på dagen hos mig), och möttes av en varmluftsfläkt.

Det kändes som att stå i luftutsläppet från en väldigt stor dammsugare, om ni förstår vad jag menar. Men det var bara vanlig ökenluft. I dag ska det bli 105 grader. Ingen aning vad det betyder i Celsius, men varmt är det i alla fall.

Här bor jag:

Fint va? Jag älskar kitsch, trivs som fisken i vattnet.

Den som säger att det är smaklöst åker på en smäll.

Harrah's, det är fina grejer det.

På andra sidan the Strip ligger Ceasar's Palace och The Mirage, och på samma sida, några meter upp för gatan, ligger....Venedig. Jo, det är sant.
Och när jag åkte hit från flygplatsen i går såg jag både Eiffeltornet och Triumfbågen.

Så här ser mattan ut. Och min vänstra fot.

Shit, jag har ett jobb att sköta också!

Måste sticka nu!

Det varma välkomnandet, del 2

Så stod man då äntligen på amerikansk mark! Mellanlandning på Newark, i utkanten av New Jersey, och en lååång kö till första säkerhetskontrollen. Har redan fyllt i alla formulär och svarat på de sedvanliga frågorna - Har jag någon smittsam sjukdom? Är jag spion? Är jag här för att bedriva terrorism? Var jag inblandad i förintelsen under andra världskriget?

Lite sömnig i ögat. Står och läser tullverkets skylt nogrannt, uppifrån och ned, samtidigt som jag fipplar med mobilen för att ställa om klockan.
"We pledge to greet and welcome you to the United States. We pledge to treat you with courtesy, dignity and respect. We pledge to... NO CELLPHONES!!!"

Det där sista stod inte på skylten. Det skreks rakt ut från en rabiat tulltjänsteman i en annan kö och var riktat mot mig. Tell me, varför känns det som att man står och väntar på en potentiell dödsdom när man står i kö till den amerikanska tullen?

Hur som helst. MIN tulltjänsteman var i alla fall både trevlig och söt. Och verkade inte helt osugen på att lämna sina stiffa kollegor och hänga med till Vegas.

Men inflight entertainment är ju trevligt

Ja ja, flygplansmat som smakar förra veckans rester kan man väl leva med, så länge filmutbudet är ok. Blev lite glad när jag såg att filmen "21" visades.
Den handlar om ett gäng mattestudenter från MIT, Massachusetts Institute of Technology, som slår ihop alla sina smarta hjärnceller för att (inte helt lagenligt) håva in storkovan på Black Jack i - tadaaa - Las Vegas, baby!

Oh well, bilden var ju bra, men hörlurarna var av det antika slaget - såna där man clipsar fast på öronen och sedan får pressa mot hörgångarna för att åtminstone uppfatta hälften av det som sägs. Dialogen lät ungefär så här: "Woobashudihumbum...but it's profitable, and humibumhumfjum...in Las Vegas too". Ja, ni fattar.

Som tur är har jag redan läst boken filmen bygger på. Den heter "Bringing down the house" och är skriven av Ben Mezrich. Jämte den, i min överbelamrade stringhylla, står uppföljaren, "Breaking Vegas", som jag ännu inte har läst.

Har med mig annat läsbart på resan i stället:

1. Emergency sex (and other desperate measures). True stories from a war zone. Skriven av Kenneth Kain, Heidi Postlewait och Andrew Thomson. Utlånad av: min norska tvilling Katrine.
2. Passionen. Skriven av: Jeanette Winterson. Utlånad av: skärgårdsdoktorn Alisa.

Trerätters à la Continental

Continental är inte mitt favoritflygbolag.
Jag är tacksam att de burit mig över Atlanten, men inte mer än så.
OK, de kan ju inte rå för att jag råkade hamna bredvid Homer Simpsons kusin från Panama, som satt med gapande mun och snarkade åt mitt håll nästan hela vägen. Men om de hade gjort sätena lite bredare hade jag kanske sluppit hans armbåge i mellangärdet i alla fall.

Och så det här med maten. Under en åtta och en halv timmar lång flight förväntar man sig lite käk, eller hur? Så här såg menyn ut:
Frukost: 14,2 gram honungsrostade jordnötter.
Lunch: svettig kycklingbit med pulvermos + lite isbergssallad och en sorgligt torr riven morot.
Middag: en påse chips, en liten chokladbit och en microvärmd minibaguette med ost och skinka.

Men det var gratis!! Eller, det ingick i biljetten som kostade 8 500 kronor...

Det varma välkomnandet, del 1

Det börjar redan på Arlanda. Åker man med ett amerikanskt flygbolag, som Continental i mitt fall, är det extra security check redan i kön till incheckningen.
Killen som får mig på sin lott ser allvarlig ut när han scannar mitt nya, fräscha pass och ställer frågor om mitt bagage.
Har jag packat själv? När packade jag? Var har bagaget varit sedan jag packat? Har någon annan haft tillgång till det? Har någon skickat med en present till någon? Har jag månne packat ner något vapen eller något som kan användas som vapen? (ja, det har jag, en nagelsax och en swiss army - mest för vinskruvens skull, men självklart har jag inte lagt det i handbagaget, ifall jag skulle drabbas av en impuls att vilja ta livet av någon i luften).

Hinner stå i en kafékö och köpa två tidningar innan jag skyndar mig till gaten, där jag möts av samma kille igen.

- Var har ditt bagage varit sedan du checkade in?
- Eh, med mig.
- Har någon annan haft tillgång till det?
- Nej.
- Har du köpt något förutom på flygplatsen?
- Va?
- Har du köpt något från någon annan person här på flygplatsen, förutom i affärerna?
- Mäh. NEJ!

Nytt namn, nytt liv

Hej Bloggen. Du är nu omdöpt till USA-bloggen. För det är precis vad du är.
Elva dagar, no more no less. Sen får vi se vad som händer med dig.

Hot town

Åker till Las Vegas imorgon. Det är 34,2 grader varmt där - bara 1,2 grader varmare än i Falun, som var varmast i landet i dag. Vad är det som är så HETT med FALUN egentligen?
När jag var där en vecka före midsommar var det varmast i hela Europa.
Falun borde skaffa en het slogan - tror inte stan har haft någon sedan slutet av 80-talet, när alla fortfarande trodde att OS-facklan skulle tändas på Lugnet och stod och skanderade "vi-har-glö-den!". Det väloljade pr-maskineriet hade snickrat fram den fina reklamsnutten, som i sin helhet lydde: "Än brinner inte den olympiska elden i Falun, men vi har glöden!".
Så sött. Så fint. Så fruktansvärt, fruktansvärt tragiskt.

Jag minns Stora Torget. Jag minns en jättestor teveskärm. Jag minns hundratals, kanske tusentals, heliumballonger som trängdes under ett stort nät som såg ut att kunna brista när som helst. Och jag minns hur Falubornas leenden dog när Samaranch uttalade namnet på nästa värdstad för vinter-OS. Och hur några ynka ballonger lyckades slita sig från nätet och segla bort på en ödesgrå himmel.

Så vad sägs om, "FALUN - vilken HET stad va?"
Eller kanske "FALUN - Sveriges Las Vegas!"

Saker man lär sig, del 1: toalett-etikett

Jag var i Seattle i våras, och lärde mig lite om var man får och inte får kissa.
Eller, i sanningens namn var det A, en hemskt trevlig dansk journalistkollega, som blev lite paniknödig när vi var på väg hem från krogen i Friday Harbour på San Juan Island, en mil från kanadensiska gränsen.

Den här lille mannen, en sheriff vid namn Felix, tyckte inte att A hade valt lämplig plats för sina behov. Han satte händerna i bältet och suckade - besvärat och belåtet på samma gång - att han kunde gripa fröken A för "indecent behaviour". Som om han hade någon chans mot det danska gemytet och den svenska diplomatin.

Några stora leenden och huvuden på sned senare satt vi och åkte polisbil med sheriffen, som egentligen bara var sjukt uttråkad. Det är inte så mycket action i Friday Harbour en torsdagskväll i april.

Fast inne på krogen är det business as usual:

The Beginning

Så var man här då. En alldeles nyförlöst Cookie-blogg har ploppat ut i jättecyberrymden och ligger här och skvalpar runt lite planlöst och undrar vad det ska bli av den.
Blogg? Varför?
I say, why not?

Vi låg på gräset i Observatorielunden i morse, jag, Å, J och A och åt frukost i hettan. Eller brunch ska man kanske kalla det, för att inte förolämpa alla tappra som går upp i ottan varje morgon. However, någonstans där, eller kanske lite senare, nere vid Norrtullsgatan, föddes tanken på en blogg. Bara för att säga hej från Las Vegas, typ.
Eller "bara-för-att", punkt.

Här är den, och som en stundens ingivelse fick den namnet Kawa Experience. Haha, gissa hur många vilsna backpackers på väg på sitt livs resa till Nya Zeeland som kommer att råka surfa in här för att de knappat in fel vokaler...eller inte.
Men ändå, ett hett tips till eventuella snedsurfare: http://www.kiwiexperience.com/
More later folks...
Lööv,
Miss K