Kungsholmens snyggaste

Jag kan ju inte vara helt säker, men jag tror att detta kan vara Kungsholmens snyggaste julgran. Den fina saken i bubblan alltså. Och Svealands fulaste/sötaste tomte. Båda finns hos mig.

Mer juligt än så blir det inte här. Drar UTOMLANDS i helgen. Till Oz!

Nej, inte Australien, utan...Oslo! Ska fika, shoppa, öla, mysa omkring i de söta butikerna och kaféerna i Grünerløkka, gå på Warholutställning på Astrup Fearnley Museum, och hänga med Kat.

Åh vad gött det ska bli. Cheerioh!

Cookie behöver inte mer godis nu

Lördagens begivenheter kan sammanställas enligt följande...

Bakresultat 1: Ett gäng lussekatter i fantasifullt vackra, fula, konstiga, småperversa, former. Jättefluffiga och fina, innan de skrumpnade och blev hårda som betong. Men alltså, skorpor är ju också gott.

Bakresultat 2: Chokladdoppad lakritskola med flingsalt. My goodness, nu har ett begär skapats, inte bara hos mig, utan hos minst sex andra individer i min närvaro. (Tack Super-Anna för receptet!)

Snackresultat: Icke publicerbart. Men underhållande och intressant, på nåt vis.

Singstarresultat: Karin rules! Inte jag då alltså, utan den andra. Fast jag är god tvåa. 

Singstarjunkie, lost case: Maria, som när vi lämnade henne vid halv tre-tiden satt i soffan med båda mickarna mot munnen och sjöng (tror jag). Ändå stod det noll poäng på teven. För båda mikrofonerna. 

Och i dag landade TT:s och Scanpix årliga julgodiskorg på Vagabonds redaktion. Det blir jobbigt att äta upp hela, men man måste ju bjuda till lite. Show a little respect liksom. 

Cookie behöver recept

För nu jäklars ska det bakas.

Pepparkakor och lussekatter så klart. Vi är ett litet gäng som satsar på att göra lucia till en riktigt juldoftande historia, men vi är inte så där jättehusmoderliga av oss. Så nu undrar vi:

Hur gör man?

Skicka hit några bra recept och tips på hur man får till'et. Den som vill slänga in en bubblare i form av recept nåt annat juligt - don't be a stranger! Kom igen bara.

Värmande post

Precis när jag fått finska ambassadens besked om att intervjun med Martti Ahtisaari är inställd, dimper det ner ett brev på hallgolvet.

Känner igen handstilen direkt - det är från min favvofinskättling Tarja, i Göteborg. Den där handstilen som sagt, den går inte att ta miste på. Det är samma mjuka, lätta, pigga stil som prydde ett oräkneligt antal kuvert, vykort och...branflakeskartongbitar, under vårt maratonbrevväxlande anno 1993. 

Vi var au-pairer i England samtidigt, men jag åkte hem före Tarja. För att hålla oss uppdaterade om vad som hände i Falun respektive Kingston upon Thames inledde vi ett frenetiskt brevskrivande. Tarja, som alltid varit en pysslare av rang, närde en förkärlek till att klippa sönder familjens tomma branflakespaket och använda dem som vykort. Det här var på tiden före sms, internet och - ja, innan det första paketet branflakes intagit den svenska butikshyllan. Det var på den tiden man gick på Ica och hade att välja mellan corn flakes, havrefras och rice crispies. Punkt slut.

Men i England, ojojoj. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var av att gå omkring på supermarketkedjor som Tesco, Safeway, Sainsbury's eller Waitrose, och glo på raderna av olika yoghurtsorter, konstiga pålägg och det oändliga utbudet av flingor och müsli. 

Tarjas branflakespost finns nog bevarad någonstans i Falun. Vet inte hur det är med mina brev och kassetter som jag postade med täta mellanrum. I England, åtminstone i Londonområdet, fick man post två gånger om dagen, vilket ibland betydde att Tarja fick två brev om dagen från mig. Så flitiga var vi.

Så när jag nu får ett pyssligt brev från Tarja så värmer det i hjärtat.

Hon har klippt ut ett uppslag ur Göteborgsposten, där de tipsar om bästa fiken att jobba på i stan. Ser att det kafé jag själv utnyttjat i jobbsyfte några gånger - Blue Mountain Café - får fem GP-fyrar, vilket borde vara full pott. 

Men se där - "bäst i test" är tydligen Café Sandelins i Mölndal (som liksom har pysslats in bland de mer kända Göteborgshaken). Öppet dygnet runt och det enda fiket i testet som bjuder på kaffe, fikabröd, smörgås, middag, vin och Lindtchokladkulor. Även frukost, till de kafégäster som stannar över natten.

Betyg: 10 GP-fyrar, enligt testet.

Jag kan inte annat än instämma, och lägger till ett fett plus för extra trevlig "personal".

Snuvad på ex-presidenten

Aj då. Martti Ahtisaari är fast i Oslo. Det råder visst busväder.

Han skulle hålla presskonferens på UD idag, och jag var en av dem som var lovad lite egen intervjutid efteråt, på uppdrag av VLT/NA:s helgmagasin, Latte.

Men ack. De ringer från finska ambassaden och meddelar att herr President (som fd sådan brukar man ju få behålla sin titel) inte kommer att hinna med oss. När han väl anländer blir det rusning till slottet, där han ska luncha med kungen. En sådan sak ruckar man inte på.

Snopet för oss vanliga dödliga. Har dock all förståelse för att fredspristagaren har ett oerhört späckat schema dessa dagar. Såg delar av sändningen från fredskonserten i Oslo igår, där hävdade han lite skämtsamt att han med råge har förtjänat det här priset efter denna galna vecka.

"I'm telling you, you have to earn this prize. Maybe they should choose someone younger next time".

Tyst ungar, mamma har mobilfri morgon!

Det finns en fördel med att inte ha någon mobil. Ingen mobil = ingen väckarklocka. Åtminstone i min värld.

Nu råkar jag ha så snälla vänner att både nytt simkort är på väg (tack Patrik och Telia) och en ny (bättre begagnad) mobil inklusive laddare (tack Karin M och Nokia). Så fint att folk fixar och donar och skänker så här i juletider!

Hur som helst - som sagt, ingen väckning imorgon - skööönt! Får väl hoppas att jag vaknar i tid till jullunchen med kollegorna på Apelsinlunchen. Det blir traditionell thaimat, precis som förra året, och utdelning av Junior Orange Award - ett ärofyllt vandringspris till den som är senast inflyttad i lokalen. Den här gången går den lilla afrikanska träbägaren till Hanna, som bland annat skriver opera för Expressens kultursidor.

På torsdag kväll ska jag ha fått min "nya" mobil av Karin, så då ska jag kunna väckas i tid till intervjun med fredspristagaren Martti Ahtisaari på fredag, puh!

En annan fördel när man passar på att ta sovmorgon är förstås att man inte har några barn som väcker en :-)

Hvis dere skjønner norsk, så kan ni ju ta och läsa mer om ett bestående tabu i samhället: Valet att leva utan barn. 

Jag är inte bitter

Min mobiltelefon är borta. Förmodligen ligger den begravd någonstans i snömassorna intill Hummelliften. Nedsjunken i den lösa branten där jag gjorde en riktig snowroller i dag. Naturligtvis var det inte min mening att åka offpist. Det bara blev så.

Resultatet var inte vackert, men inte heller smärtsamt. Jag flög huvudstupa framåt och rullade sedan raklång nerför backen, forsande genom mjuk, härlig lössnö. När det slutligen tog stopp insåg jag att stavarna låg kvar där uppe någonstans. Och att väldigt få skulle ha vägarna förbi. Däremot hade alla som satt i stolsliften god uppsikt över mig, där jag låg i en ytterst beklämmande position och försökte hitta på ett bra sätt att klättra rakt uppåt i det vita, meterdjupa fluffet (dömt att misslyckas).

Det löste sig till slut genom att en snäll (och betydligt skickligare) åkare följde mina spår och förbarmade sig över mina stavar. Jag var oändligt tacksam.

Mobilen var visserligen borta, men det är ju sånt som händer. 

Jag är inte bitter.

När jag lite senare lämnade Åre och åkte mot Östersund tog jag vägen över Ocke, förbi min mammas barndomshem, mormor och morfars gamla gård som nu har nya ägare. Det snöade lite lätt och det var så vansinnigt vackert i eftermiddagsljuset. Tung, vit snö på träden, och lite persikofärgat sken över Oviksfjällen. Tända lampor i fönstren både på det gula och det röda huset, och stora drivor snö intill ladugården.

Då kom jag att tänka på den där nyårsdagen för sisådär 16 år sedan...

Jag, Jennie, Pernilla och Oscar hade varit och firat nyår i Åre och var på väg tillbaka till Pusta Ut i Höglekardalen. Det var snöstorm. Vi såg inte var vägen började och tog slut, det var bara snö, snö - oändligt med snö.

Bara att inse att vi inte skulle klara oss till Höglekarn, så vi bestämde oss för att åka hem till mormor och morfar. När vi kom in i Ocke blev vi fast bakom ett träd som fallit över vägen. Stocken var så stor att den fick sågas i bitar med motorsåg för att kunna rubbas.

Väl hemma på gården hade strömmen gått. Vi satte oss runt ett stearinljus i köket och lyssnade på en batteridriven radio. Programmet handlade om bitterhet.

Berättarrösten tog upp det ena tragiska scenariot efter det andra, i stil med: "Det är din femtonde ensamma julafton i rad, dina barn har glömt bort dig, dina grannar vet inte vem du är..." varje gång följt av ett suckande, dovt: "Är du bitter?".

Vi var inte bittra. Det var mest mysigt. Jo, lite bitter var jag förresten, för jag hade sett fram emot att få testa den där fondyyyyn som Jennie släpat med sig till stugan. Nu blev det inte så eftersom hemresan väntade följande dag. Den hemresan blev för övrigt inte som vi hade tänkt oss och involverade bland annat en feldoserad kurva, väldigt halt underlag, en kvaddad Ford Taunus och bärgningsbil till Sveg.

 

Hur som helst, jag har än i dag aldrig smakat fondue, inte vad jag minns i alla fall.

Men jag är inte bitter. Inte jättejättebitter i alla fall.

Vår lilla stad

Imorgon eftermiddag tar jag "min" kära Ford Escort kombi och far till Östersund. 

Söndag morgon går tåget till Stocken, och lördag natt sover jag hos Inger och Uno (moster med make), som bor strax ovanför Rådhuset. 

Östersunds rådhus har ett klockspel som spelar olika melodier vid olika klockslag. Vintern 08-09 ser schemat ut som följer: 8.00: Goder morgon, 12.00: Jämtländsk kärleksvisa, 16.00: I vår lilla stad, 20.00: Se det snöar.

Visst låter det uppiggande, rent teoretiskt, att man får höra "se det snöar, ja se det snöar, det var väl roligt - hurra!" varje kväll hela vintern i Östersund. Men i ärlighetens namn brukar de där klockorna aldrig klinga riktigt rent. De ligger hela tiden en halv ton fel, men det är väl det som är charmen.

Min egen favorit är ändå den som ljuder klockan 16.00. Ni vet den där, "Nu tändas åter ljusen, i vår lilla stad..." När jag var liten var jag (okej ÄR fortfarande) särskilt förtjust i biten där de nämner "Walléns konditori". Självklart inbillade jag mig att det var min familjs konditori. 

Nåväl. Imorgon missar jag nog mitt favorit-kling-klong, men däremot tänkte jag försöka vara i stan i tid för Vinterkväll på Rådhustrappan. Prisutdelning för världscuptävlingarna i skidskytte, då ett svenskt guld ska lämnas över i snöfallet (jo, jag tror vi kommer att se det snöa, hurra). 

Och så lite stämsång på det.

Det blir väl lite fint på nåt vis.

Frusen skönhet i 17 minusgrader

På väg från Årebyn till Björnen. Fjällandskap i vinterskrud, tralala.

Där i "norskbyn" ligger timmerstugorna och blickar ut över en dimmig dalsänka.

Och se här - Åreskutan, österifrån. Detta är utsikten från Copperhill Mountain Lodge.

Imorgon, lördag, ska jag susa ner för de vita vidderna i mina nya (håll i er nu...) pjäxor, nya byxor, nya handskar, ny mössa. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är nåt speciellt med att shoppa frilufsiga prylar. Man kan lägga syndigt mycket pengar på det och ändå känna sig - ja, typ nyttig. 

Jag tänker inte ha ett dugg dåligt samvete för att jag INVESTERAR i vintersportgrejor. Det här blir min första riktiga utförsåkningsvinter på länge, eller faktiskt - någonsin. Se upp i backen!

Katrines vitaminer

En om dagen av dessa, och jag mår som en...prinsessa.

Om ni undrar varför dessa piller gör mig glad, kan det vara för att de innehåller...choklad?

Ännu finare blir det om man pillerkartan vänder - ety det är ju en julkalender!

Jag fick den av Katrine, min kollega på norska Vagabond, som har blivit en god vän of whom I'm very fond.

Nu ska jag lägga av med nödrimmen en stund. Vill bara tillägga att tupplur, på norska heter -  höneblund!

Bread and Breakfast

Ett litet tips bara: missa inte Åre Bageri. Frukostbuffé för 55 kronor! Då ingår en massa olika brödsorter - obs, så klart helt nybakade. Och en rad pålägg + ägg + kaffe + juice.

För 79 kronor får man även fil/yoghurt och müsli/flingor. Men varför ska man fylla magen med sånt när man kan äta det goda brödet, och dessutom njuta av de färska, välformade kanelbullarna som ligger på kaffebordet och bara väntar på en. Alldeles graaatis.

Behöver jag säga att det känns som rena rama julafton för Cookie?

Åre Bageri ligger längst ner i Produkthuset i östra delen av byn, nära järnvägen. Högst upp i samma hus ligger Utemagasinets redaktion. Jag var och hälsade på hos dem igår, jättetrevligt att få till en live-träff efter att ha gjort en hel del jobb för dem det senaste året.

Nu - jobba lite. Har parkerat mig och min dator längst inne i ett tyst rum med utsikt mot Systembolaget och...en massa snö. Det ligger en isig, vit dimma över dalen idag, men det är vackert. Och där ute i loungen sitter skidåkarna och laddar för en dag i backen. 

In i dimman bara.

Åre goes bling-bling

Jaha, då var man i Åre då. Säsongen har ju inte riktigt börjat än, så det är riktigt fridfullt i byn. Är här för att reka lite, skulle vilja skriva nåt om Åre och någonstans ska man ju börja...

Ska gå på pressvisningen av nya designhotellet Copperhill Mountain Lodge imorgon.

I övrigt blir jag glad av det frasande ljudet av skidkläder, Åre Bageris goda fika, att folk är snälla mot mig, och av att det är rena rama Disney på torget. 

Vinner tävlingen gör nog ändå Werséns. Eller? (se nedan)

Jo så här var det

Det där med att jag hade varit på resande fot...alltså det var inte så långt bort, men det räckte för att jag skulle bli alldeles lycklig av allt jag fick UPPLEVA.

Jag åkte till Avesta.

Det var för ett par veckor sedan nu, en tisdag. Jag hade ett uppdrag för DN Söndag - om hundar som gör saker man kanske inte förväntar sig av dem. Och i Avesta, eller snarare en bit utanför, finns hamiltonstövaren Timmy, som knäcker extra som terapihund på ett äldreboende. 

En gammal jakthund som blir klappad av gamlingar varje tisdag, och åstadkommer lite magi varje gång. 

Det är häftigt att se vad en hund kan göra med människor. Kolla själva - den suraste stressnisse kan plötsligt spricka upp i ett stort leende och börja gulla och klappa. Och den mest inåtbundna demenssjuka gamling kan få något levande i blicken, och bli vig nog att böja sig fram, klappa och prata (och mata... Timmy behöver inte mycket mat på tisdagar).

Hur som helst - jag gjorde flera såna där hundintervjuer, och då på telefon. Redaktören tyckte jag kunde göra det...det var inget särskilt välbetalt jobb. Så jag ringde och gjorde grejen med den viltspårande chihuahuan, den liksökande springer spanieln, och den agilityhoppande basseten. Men när det kom till Timmy så kände jag att - nej, varför har man det här jobbet om man inte ska få komma ut i VERKLIGHETEN ibland?

Jag ville ju SE vad som hände när terapi-Timmy sprang in genom dörren och gick laget runt bland sina "patienter". Jag längtade så ofantligt efter en dos av folk som inte tillhör min vardagliga krets. Jag längtade efter det där man så ofta gör när man jobbar på dagstidning, och kanske framförallt lokaltidning. Så till den milda grad att jag en dag kom på mig själv med att sitta på buss 4 mot Skanstull och drömmande titta ut genom fönstret när vi stannade till vid en arbetsförmedling. Jag tänkte att - "åh, tänk där inne står det folk som söker jobb...kanske som römokare eller städare eller inte vet jag, managementkonsulter kanske, och jag skulle vilja prata med dem, höra vad de har för liv, vad det ska bli av dem..."

Ja, jag behövde helt enkelt se nåt annat än min vanliga promenad mellan Kungsholmen och Söder, och träffa lite andra än mina typ jämngamla journalistkompisar (som jag dock håller mycket kära).

Så jag fick låna brorsans bil och åka UTANFÖR TULLARNA!

Vicken grej.

Jag och Anja på roadtrip till södra Dalarna. 

Har jag sagt att det var ett tag sen jag reste nu...?

Här är höjdpunkterna:

1. Ålderdomshemmet i Fors (a slice of ett annat slags liv)

2. Haglöfs outlet i Avesta (det är något alldeles speciellt med att shoppa frilufsiga saker, man kan lägga syndigt mycket pengar på det, och ändå känna sig nyttig)

3. Falukorv och stuvade makaroner på restaurangen vid Dalahästen (åh, ännu mera härlig realism!)

4. Köra hem i snöyran (fattades bara "Driving home for christmas med Chris Rea på radion, men jag hade den i mitt huvud istället)

5. Bilköerna vid 16-tiden i Stockholm (nu tycker ni jag är jättekonstig, men när vi satt där i bilen och köerna nästan stod stilla i spöregnet tänkte jag, "gu' så fascineeerande, så här har folk det varje dag...det är ju helt fantastiskt att jag får UPPLEVA det här!"