Ur godispåsen

Håller på och tömmer en godispåse med läckra chokladbitar och surisar. Fast det var inte det jag skulle berätta om, så klart.

Utan i stället: 

1. Jag orkar inte blogga. Tycker inte det är så kul egentligen. Bara när jag reser. Då är det JÄTTEKUL. Punkt slut.

2. I dag har jag rest lite. Därför tänker jag blogga om det. Snart.

En film som dröjer sig kvar

Det börjar sjunka in allt mer - Låt den rätte komma in, som jag såg i måndags kväll - är en av de bästa filmer jag någonsin har sett.

Jo, det kan nog vara så. Bilder och tankar från filmen har dykt upp i huvudet med jämna mellanrum de senaste dagarna, den hänger sig liksom kvar den där berättelsen. 

Ni som känner till John Ajvide Lindqvists bok eller Tomas Alfredsons filmatisering vet förstås att det här är en vampyrhistoria som utspelas i Stockholmsförorten Blackeberg. Jag är inte något hängivet fan av skräck- och vampyrfilmsgenren - snarare tvärtom. 

Men den här historien är så mycket mer. Vänskap och trevande kärlek vintern 1982. Jag älskar allt från knarrandet under fötterna när 12-årige Oskar går omkring på "gården" utanför hyreshuset (filmen är till största del inspelad i Luleå för att få till den där riktiga vintern), till jympapåse-romantiken (är man uppväxt med den typen av attiraljer så blir det faktiskt lite romantik, eller åtminstone nostalgi, över sådana detaljer) i skolans idrottshall.

Visst är det blodigt ibland. Eli dödar för att hon måste. Men det är inte det som är filmens grymmaste element. Det som verkligen berör är Oskars helvete i mobbarnas våld, och maktlösheten innanför den sociala underklassens tunna lägenhetsväggar. En dos samhällsrealism, en dos vampyrer, en dos kärlek och - till slut, på något bisarrt sätt - en dos humor. Åtminstone hade mina vampyrsympatier gått så långt att jag i slutscenens blodiga kaos drog på smilbanden och lämnade biosalongen lycklig. 

Just det - ett plus till: Alla duktiga "okända" skådisar (frånsett en mystisk och jäkligt bra Per Ragnar då, honom minns man ju sedan Godmorgon Sveriges dagar). 

Så skönt i alla fall att slippa se Micke Persbrandt och Micke Nyqvist och Eva Röse och Helena Bergström och allt vad de heter, utan verkligen se karaktärerna istället. 

Mest imponerande är de unga tu: Kåre Hedebrant som Oskar och Lina Leandersson som Eli.

Klart man blir lite stolt också, över att Lina kommer från Falun. 

Expressen också

För den som är intresserad av en jämförande studie i presentationsteknik.

Här är Expressen på svenska "jutjub".

För DN i tiden

Skönt att se att Dagens Nyheter hänger med.

Randig tisdag

Varannan tisdag är alla på Vagabonds redaktion randiga i ansiktet. I dag var ränderna djupare än normalt av någon anledning. Den massör som brukar komma var sjuk och hade istället skickat en kollega. En norrman. Om det nu har någon betydelse.

Hur som helst, jag hade ju sett hur de andra såg ut i nyllet när de kom ut från massagerummet, mosigare och rödare och randigare än vanligt. Så jag såg till att ändra ansiktsläget i det där hålet i bänken några gånger. Vilket förstås gjorde att jag i stället för att få ett enda avtryck i ansiktet fick ett helt gäng! 

Det såg lite ut som om någon hade tryckt glödheta gafflar mot mitt ansikte och sedan avslutat det hela med att kratta mina kinder med en vässad räfsa.  

Att någon sedan hade artigheten att påpeka att mina ränder satt kvar väldigt länge, betydligt längre än de skulle ha gjort för sisådär 15 år sedan, gjorde ju inte saken bättre. 

Men ryggen kanske fick något positivt ut av det hela i alla fall.

Det kom ett mail

"Maken kommer med posten, hoppas han faller väl ut!"

Undertecknat: "Äktenskapsförmedlingen".

Mystiskt, eller...? Jag känner väl igen min mors mailadress.

Alla läser Maken

Tydligen är det så.

Någon gång i somras hade DN en artikel om att läsa om gamla böcker, och då nämndes den här relationsromanen av Gun-Britt Sundström. Sedan dess verkar nästan alla i min omgivning prata om Maken och hur otroligt bra och besvärande den är. Den utspelar sig i 1960-talets Stockholm, skrevs väl nån gång då också - men har som sagt värsta come-backen nu.

I lördags när vi var ett gäng på åtta tjejer (alla journalister kanske ska tilläggas) som var hemma hos mig och drack vin innan vi gick och sjöng karaoke på Odengatan, så visade det sig att hälften av oss precis hade läst boken eller var mitt inne i den. Den andra hälften - där jag ingår - hade så klart planer på att läsa den.

Roligast var ändå att Åsa hade pratat om den här boken i en timme när hon var hemma hos Maria R häromdagen. Nån dag därefter skickade hon ett sms där hon skrev att det skulle bli kul med karaoke till helgen, och lade sedan till: "har du börjat med maken än?"

Maria tyckte det var en lite egendomlig fråga men svarade: "Självklart har jag börjat med maken. Ögonskuggan är redan på plats."