Jo, det kan nog vara så. Bilder och tankar från filmen har dykt upp i huvudet med jämna mellanrum de senaste dagarna, den hänger sig liksom kvar den där berättelsen.
Ni som känner till John Ajvide Lindqvists bok eller Tomas Alfredsons filmatisering vet förstås att det här är en vampyrhistoria som utspelas i Stockholmsförorten Blackeberg. Jag är inte något hängivet fan av skräck- och vampyrfilmsgenren - snarare tvärtom.
Men den här historien är så mycket mer. Vänskap och trevande kärlek vintern 1982. Jag älskar allt från knarrandet under fötterna när 12-årige Oskar går omkring på "gården" utanför hyreshuset (filmen är till största del inspelad i Luleå för att få till den där riktiga vintern), till jympapåse-romantiken (är man uppväxt med den typen av attiraljer så blir det faktiskt lite romantik, eller åtminstone nostalgi, över sådana detaljer) i skolans idrottshall.
Visst är det blodigt ibland. Eli dödar för att hon måste. Men det är inte det som är filmens grymmaste element. Det som verkligen berör är Oskars helvete i mobbarnas våld, och maktlösheten innanför den sociala underklassens tunna lägenhetsväggar. En dos samhällsrealism, en dos vampyrer, en dos kärlek och - till slut, på något bisarrt sätt - en dos humor. Åtminstone hade mina vampyrsympatier gått så långt att jag i slutscenens blodiga kaos drog på smilbanden och lämnade biosalongen lycklig.
Just det - ett plus till: Alla duktiga "okända" skådisar (frånsett en mystisk och jäkligt bra Per Ragnar då, honom minns man ju sedan Godmorgon Sveriges dagar).
Så skönt i alla fall att slippa se Micke Persbrandt och Micke Nyqvist och Eva Röse och Helena Bergström och allt vad de heter, utan verkligen se karaktärerna istället.
Mest imponerande är de unga tu: Kåre Hedebrant som Oskar och Lina Leandersson som Eli.
Klart man blir lite stolt också, över att Lina kommer från Falun.
3 kommentarer:
Jag hörde Hans Wiklunds utläggning om den på Mix Megapol också, och han var också helt lyrisk...
Borde man läsa boken först eller går det lika bra att se den direkt? Jag kan ju lugnt säga att jag inte heller är något fan av den där genren men, när du inte heller är det - och uttrycker dig som du gör - ja, då börjar jag vackla i mitt "beslut" att inte se den... Kanske man skulle iallafall?
Jag gick på filmen med en kompis som var livrädd i början, speciellt innan filmen började... Men man vänjer sig snart vid att det "inte blir värre än så här", ja, du kommer att fatta. Jag har hört att boken är läskigare än filmen, och en kompis som läst boken tyckte faktiskt att filmen var bättre - även om boken också var bra. Hur som helst, det som jag gillar med den är att det är mycket som är underförstått - i filmen alltså - så man kan gå och tänka på den och grunna lite, och de "övernaturliga" inslagen får man liksom ta - mest av allt handlar den ändå om mänsklighetens fina och fula sidor.
Gå och se!
Jag har inte vågat ännu. Har du hört så larvigt. Det är bara det att jag fixar inte mobbing/ensamhetsbiten. Vampyrer och blod gör inget alls, men det andra gör för ont. Jag har läst romanen förstås, helt fantastisk, en av de starkaste läsupplevelserna på senare år.
Skicka en kommentar