Kungsholmens snyggaste

Jag kan ju inte vara helt säker, men jag tror att detta kan vara Kungsholmens snyggaste julgran. Den fina saken i bubblan alltså. Och Svealands fulaste/sötaste tomte. Båda finns hos mig.

Mer juligt än så blir det inte här. Drar UTOMLANDS i helgen. Till Oz!

Nej, inte Australien, utan...Oslo! Ska fika, shoppa, öla, mysa omkring i de söta butikerna och kaféerna i Grünerløkka, gå på Warholutställning på Astrup Fearnley Museum, och hänga med Kat.

Åh vad gött det ska bli. Cheerioh!

Cookie behöver inte mer godis nu

Lördagens begivenheter kan sammanställas enligt följande...

Bakresultat 1: Ett gäng lussekatter i fantasifullt vackra, fula, konstiga, småperversa, former. Jättefluffiga och fina, innan de skrumpnade och blev hårda som betong. Men alltså, skorpor är ju också gott.

Bakresultat 2: Chokladdoppad lakritskola med flingsalt. My goodness, nu har ett begär skapats, inte bara hos mig, utan hos minst sex andra individer i min närvaro. (Tack Super-Anna för receptet!)

Snackresultat: Icke publicerbart. Men underhållande och intressant, på nåt vis.

Singstarresultat: Karin rules! Inte jag då alltså, utan den andra. Fast jag är god tvåa. 

Singstarjunkie, lost case: Maria, som när vi lämnade henne vid halv tre-tiden satt i soffan med båda mickarna mot munnen och sjöng (tror jag). Ändå stod det noll poäng på teven. För båda mikrofonerna. 

Och i dag landade TT:s och Scanpix årliga julgodiskorg på Vagabonds redaktion. Det blir jobbigt att äta upp hela, men man måste ju bjuda till lite. Show a little respect liksom. 

Cookie behöver recept

För nu jäklars ska det bakas.

Pepparkakor och lussekatter så klart. Vi är ett litet gäng som satsar på att göra lucia till en riktigt juldoftande historia, men vi är inte så där jättehusmoderliga av oss. Så nu undrar vi:

Hur gör man?

Skicka hit några bra recept och tips på hur man får till'et. Den som vill slänga in en bubblare i form av recept nåt annat juligt - don't be a stranger! Kom igen bara.

Värmande post

Precis när jag fått finska ambassadens besked om att intervjun med Martti Ahtisaari är inställd, dimper det ner ett brev på hallgolvet.

Känner igen handstilen direkt - det är från min favvofinskättling Tarja, i Göteborg. Den där handstilen som sagt, den går inte att ta miste på. Det är samma mjuka, lätta, pigga stil som prydde ett oräkneligt antal kuvert, vykort och...branflakeskartongbitar, under vårt maratonbrevväxlande anno 1993. 

Vi var au-pairer i England samtidigt, men jag åkte hem före Tarja. För att hålla oss uppdaterade om vad som hände i Falun respektive Kingston upon Thames inledde vi ett frenetiskt brevskrivande. Tarja, som alltid varit en pysslare av rang, närde en förkärlek till att klippa sönder familjens tomma branflakespaket och använda dem som vykort. Det här var på tiden före sms, internet och - ja, innan det första paketet branflakes intagit den svenska butikshyllan. Det var på den tiden man gick på Ica och hade att välja mellan corn flakes, havrefras och rice crispies. Punkt slut.

Men i England, ojojoj. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var av att gå omkring på supermarketkedjor som Tesco, Safeway, Sainsbury's eller Waitrose, och glo på raderna av olika yoghurtsorter, konstiga pålägg och det oändliga utbudet av flingor och müsli. 

Tarjas branflakespost finns nog bevarad någonstans i Falun. Vet inte hur det är med mina brev och kassetter som jag postade med täta mellanrum. I England, åtminstone i Londonområdet, fick man post två gånger om dagen, vilket ibland betydde att Tarja fick två brev om dagen från mig. Så flitiga var vi.

Så när jag nu får ett pyssligt brev från Tarja så värmer det i hjärtat.

Hon har klippt ut ett uppslag ur Göteborgsposten, där de tipsar om bästa fiken att jobba på i stan. Ser att det kafé jag själv utnyttjat i jobbsyfte några gånger - Blue Mountain Café - får fem GP-fyrar, vilket borde vara full pott. 

Men se där - "bäst i test" är tydligen Café Sandelins i Mölndal (som liksom har pysslats in bland de mer kända Göteborgshaken). Öppet dygnet runt och det enda fiket i testet som bjuder på kaffe, fikabröd, smörgås, middag, vin och Lindtchokladkulor. Även frukost, till de kafégäster som stannar över natten.

Betyg: 10 GP-fyrar, enligt testet.

Jag kan inte annat än instämma, och lägger till ett fett plus för extra trevlig "personal".

Snuvad på ex-presidenten

Aj då. Martti Ahtisaari är fast i Oslo. Det råder visst busväder.

Han skulle hålla presskonferens på UD idag, och jag var en av dem som var lovad lite egen intervjutid efteråt, på uppdrag av VLT/NA:s helgmagasin, Latte.

Men ack. De ringer från finska ambassaden och meddelar att herr President (som fd sådan brukar man ju få behålla sin titel) inte kommer att hinna med oss. När han väl anländer blir det rusning till slottet, där han ska luncha med kungen. En sådan sak ruckar man inte på.

Snopet för oss vanliga dödliga. Har dock all förståelse för att fredspristagaren har ett oerhört späckat schema dessa dagar. Såg delar av sändningen från fredskonserten i Oslo igår, där hävdade han lite skämtsamt att han med råge har förtjänat det här priset efter denna galna vecka.

"I'm telling you, you have to earn this prize. Maybe they should choose someone younger next time".

Tyst ungar, mamma har mobilfri morgon!

Det finns en fördel med att inte ha någon mobil. Ingen mobil = ingen väckarklocka. Åtminstone i min värld.

Nu råkar jag ha så snälla vänner att både nytt simkort är på väg (tack Patrik och Telia) och en ny (bättre begagnad) mobil inklusive laddare (tack Karin M och Nokia). Så fint att folk fixar och donar och skänker så här i juletider!

Hur som helst - som sagt, ingen väckning imorgon - skööönt! Får väl hoppas att jag vaknar i tid till jullunchen med kollegorna på Apelsinlunchen. Det blir traditionell thaimat, precis som förra året, och utdelning av Junior Orange Award - ett ärofyllt vandringspris till den som är senast inflyttad i lokalen. Den här gången går den lilla afrikanska träbägaren till Hanna, som bland annat skriver opera för Expressens kultursidor.

På torsdag kväll ska jag ha fått min "nya" mobil av Karin, så då ska jag kunna väckas i tid till intervjun med fredspristagaren Martti Ahtisaari på fredag, puh!

En annan fördel när man passar på att ta sovmorgon är förstås att man inte har några barn som väcker en :-)

Hvis dere skjønner norsk, så kan ni ju ta och läsa mer om ett bestående tabu i samhället: Valet att leva utan barn. 

Jag är inte bitter

Min mobiltelefon är borta. Förmodligen ligger den begravd någonstans i snömassorna intill Hummelliften. Nedsjunken i den lösa branten där jag gjorde en riktig snowroller i dag. Naturligtvis var det inte min mening att åka offpist. Det bara blev så.

Resultatet var inte vackert, men inte heller smärtsamt. Jag flög huvudstupa framåt och rullade sedan raklång nerför backen, forsande genom mjuk, härlig lössnö. När det slutligen tog stopp insåg jag att stavarna låg kvar där uppe någonstans. Och att väldigt få skulle ha vägarna förbi. Däremot hade alla som satt i stolsliften god uppsikt över mig, där jag låg i en ytterst beklämmande position och försökte hitta på ett bra sätt att klättra rakt uppåt i det vita, meterdjupa fluffet (dömt att misslyckas).

Det löste sig till slut genom att en snäll (och betydligt skickligare) åkare följde mina spår och förbarmade sig över mina stavar. Jag var oändligt tacksam.

Mobilen var visserligen borta, men det är ju sånt som händer. 

Jag är inte bitter.

När jag lite senare lämnade Åre och åkte mot Östersund tog jag vägen över Ocke, förbi min mammas barndomshem, mormor och morfars gamla gård som nu har nya ägare. Det snöade lite lätt och det var så vansinnigt vackert i eftermiddagsljuset. Tung, vit snö på träden, och lite persikofärgat sken över Oviksfjällen. Tända lampor i fönstren både på det gula och det röda huset, och stora drivor snö intill ladugården.

Då kom jag att tänka på den där nyårsdagen för sisådär 16 år sedan...

Jag, Jennie, Pernilla och Oscar hade varit och firat nyår i Åre och var på väg tillbaka till Pusta Ut i Höglekardalen. Det var snöstorm. Vi såg inte var vägen började och tog slut, det var bara snö, snö - oändligt med snö.

Bara att inse att vi inte skulle klara oss till Höglekarn, så vi bestämde oss för att åka hem till mormor och morfar. När vi kom in i Ocke blev vi fast bakom ett träd som fallit över vägen. Stocken var så stor att den fick sågas i bitar med motorsåg för att kunna rubbas.

Väl hemma på gården hade strömmen gått. Vi satte oss runt ett stearinljus i köket och lyssnade på en batteridriven radio. Programmet handlade om bitterhet.

Berättarrösten tog upp det ena tragiska scenariot efter det andra, i stil med: "Det är din femtonde ensamma julafton i rad, dina barn har glömt bort dig, dina grannar vet inte vem du är..." varje gång följt av ett suckande, dovt: "Är du bitter?".

Vi var inte bittra. Det var mest mysigt. Jo, lite bitter var jag förresten, för jag hade sett fram emot att få testa den där fondyyyyn som Jennie släpat med sig till stugan. Nu blev det inte så eftersom hemresan väntade följande dag. Den hemresan blev för övrigt inte som vi hade tänkt oss och involverade bland annat en feldoserad kurva, väldigt halt underlag, en kvaddad Ford Taunus och bärgningsbil till Sveg.

 

Hur som helst, jag har än i dag aldrig smakat fondue, inte vad jag minns i alla fall.

Men jag är inte bitter. Inte jättejättebitter i alla fall.