Jag är inte bitter

Min mobiltelefon är borta. Förmodligen ligger den begravd någonstans i snömassorna intill Hummelliften. Nedsjunken i den lösa branten där jag gjorde en riktig snowroller i dag. Naturligtvis var det inte min mening att åka offpist. Det bara blev så.

Resultatet var inte vackert, men inte heller smärtsamt. Jag flög huvudstupa framåt och rullade sedan raklång nerför backen, forsande genom mjuk, härlig lössnö. När det slutligen tog stopp insåg jag att stavarna låg kvar där uppe någonstans. Och att väldigt få skulle ha vägarna förbi. Däremot hade alla som satt i stolsliften god uppsikt över mig, där jag låg i en ytterst beklämmande position och försökte hitta på ett bra sätt att klättra rakt uppåt i det vita, meterdjupa fluffet (dömt att misslyckas).

Det löste sig till slut genom att en snäll (och betydligt skickligare) åkare följde mina spår och förbarmade sig över mina stavar. Jag var oändligt tacksam.

Mobilen var visserligen borta, men det är ju sånt som händer. 

Jag är inte bitter.

När jag lite senare lämnade Åre och åkte mot Östersund tog jag vägen över Ocke, förbi min mammas barndomshem, mormor och morfars gamla gård som nu har nya ägare. Det snöade lite lätt och det var så vansinnigt vackert i eftermiddagsljuset. Tung, vit snö på träden, och lite persikofärgat sken över Oviksfjällen. Tända lampor i fönstren både på det gula och det röda huset, och stora drivor snö intill ladugården.

Då kom jag att tänka på den där nyårsdagen för sisådär 16 år sedan...

Jag, Jennie, Pernilla och Oscar hade varit och firat nyår i Åre och var på väg tillbaka till Pusta Ut i Höglekardalen. Det var snöstorm. Vi såg inte var vägen började och tog slut, det var bara snö, snö - oändligt med snö.

Bara att inse att vi inte skulle klara oss till Höglekarn, så vi bestämde oss för att åka hem till mormor och morfar. När vi kom in i Ocke blev vi fast bakom ett träd som fallit över vägen. Stocken var så stor att den fick sågas i bitar med motorsåg för att kunna rubbas.

Väl hemma på gården hade strömmen gått. Vi satte oss runt ett stearinljus i köket och lyssnade på en batteridriven radio. Programmet handlade om bitterhet.

Berättarrösten tog upp det ena tragiska scenariot efter det andra, i stil med: "Det är din femtonde ensamma julafton i rad, dina barn har glömt bort dig, dina grannar vet inte vem du är..." varje gång följt av ett suckande, dovt: "Är du bitter?".

Vi var inte bittra. Det var mest mysigt. Jo, lite bitter var jag förresten, för jag hade sett fram emot att få testa den där fondyyyyn som Jennie släpat med sig till stugan. Nu blev det inte så eftersom hemresan väntade följande dag. Den hemresan blev för övrigt inte som vi hade tänkt oss och involverade bland annat en feldoserad kurva, väldigt halt underlag, en kvaddad Ford Taunus och bärgningsbil till Sveg.

 

Hur som helst, jag har än i dag aldrig smakat fondue, inte vad jag minns i alla fall.

Men jag är inte bitter. Inte jättejättebitter i alla fall.