Att åka eller att inte åka

Har varit hemma i hufvudstaden i två dagar och lider av någon slags fjällabstinens. Först tyckte jag att det var alldeles underbart härligt att se människor på kaféer, människor som hukar för regnet i sina inte särskilt fjällmässiga kläder (i fjällen står vi rakryggade i regn och rusk, vi härdas och tycker det är stärkande och underbart, tralala), och människor som hastar fram med mobiltelefoner tryckta mot kinden. Härligt, Stockholm, härligt.

Härligt att catcha up med M och K över indisk mat och öl, och med J och Å över tapas och vin. Men samtidigt, en liten glimt av fjällabstinens. Som sagt.

Å är helt betagen, hon pratade med en same i timmar på nattåget hem från Kiruna och kände verkligheten och naturen och allt det där som är så exotiskt fast det är Sverige komma ända in på skinnet. Det är coolt. Och det började gro ännu lite mer fjällsug i mig över våra tapas och vinglas, fastän jag hävdade att jag var nöjd för ett tag. Å och J vill sova i vindskydd någonstans i Stockholmstrakten på lördag natt. Det vill inte jag.

Jag vill till MINA fjäll och vår älskade stuga i Höglekardalen/Bydalen i Jämtland. Men det är lågsäsong, den lilla butiken och restaurangen har slagit igen och bussarna har slutat gå mellan Höglekar'n och Östersund. Man kan ta sig dit, men inte tillbaka.
Så jag har kollat hyrbil med en sån där snäll, lokal firma i Östersund, där man kan pruta både på priset och antalet fria kilometer. Hämta bilen sent? "Inga problem - vi lämnar den vid stationen, dörren olåst". Jag gillar sånt där. Dit vill jag.
Dessutom jobbar jag förbaskat bra på tåg - så jag borde hoppa ombord med datorn snarast.

Men - här sitter jag. I Stockholm. Jag har precis förlorat en budgivning på Tradera. La ett snålbud på EN KRONA för en SJ-biljett till Östersund i eftermiddag. Jag förlorade mot nån som la TVÅ KRONOR.

Så här sitter jag som sagt. Och funderar på plan B.