Jag åkte till Avesta.
Det var för ett par veckor sedan nu, en tisdag. Jag hade ett uppdrag för DN Söndag - om hundar som gör saker man kanske inte förväntar sig av dem. Och i Avesta, eller snarare en bit utanför, finns hamiltonstövaren Timmy, som knäcker extra som terapihund på ett äldreboende.
En gammal jakthund som blir klappad av gamlingar varje tisdag, och åstadkommer lite magi varje gång.
Det är häftigt att se vad en hund kan göra med människor. Kolla själva - den suraste stressnisse kan plötsligt spricka upp i ett stort leende och börja gulla och klappa. Och den mest inåtbundna demenssjuka gamling kan få något levande i blicken, och bli vig nog att böja sig fram, klappa och prata (och mata... Timmy behöver inte mycket mat på tisdagar).
Hur som helst - jag gjorde flera såna där hundintervjuer, och då på telefon. Redaktören tyckte jag kunde göra det...det var inget särskilt välbetalt jobb. Så jag ringde och gjorde grejen med den viltspårande chihuahuan, den liksökande springer spanieln, och den agilityhoppande basseten. Men när det kom till Timmy så kände jag att - nej, varför har man det här jobbet om man inte ska få komma ut i VERKLIGHETEN ibland?
Jag ville ju SE vad som hände när terapi-Timmy sprang in genom dörren och gick laget runt bland sina "patienter". Jag längtade så ofantligt efter en dos av folk som inte tillhör min vardagliga krets. Jag längtade efter det där man så ofta gör när man jobbar på dagstidning, och kanske framförallt lokaltidning. Så till den milda grad att jag en dag kom på mig själv med att sitta på buss 4 mot Skanstull och drömmande titta ut genom fönstret när vi stannade till vid en arbetsförmedling. Jag tänkte att - "åh, tänk där inne står det folk som söker jobb...kanske som römokare eller städare eller inte vet jag, managementkonsulter kanske, och jag skulle vilja prata med dem, höra vad de har för liv, vad det ska bli av dem..."
Ja, jag behövde helt enkelt se nåt annat än min vanliga promenad mellan Kungsholmen och Söder, och träffa lite andra än mina typ jämngamla journalistkompisar (som jag dock håller mycket kära).
Så jag fick låna brorsans bil och åka UTANFÖR TULLARNA!
Vicken grej.
Jag och Anja på roadtrip till södra Dalarna.
Har jag sagt att det var ett tag sen jag reste nu...?
Här är höjdpunkterna:
1. Ålderdomshemmet i Fors (a slice of ett annat slags liv)
2. Haglöfs outlet i Avesta (det är något alldeles speciellt med att shoppa frilufsiga saker, man kan lägga syndigt mycket pengar på det, och ändå känna sig nyttig)
3. Falukorv och stuvade makaroner på restaurangen vid Dalahästen (åh, ännu mera härlig realism!)
4. Köra hem i snöyran (fattades bara "Driving home for christmas med Chris Rea på radion, men jag hade den i mitt huvud istället)
5. Bilköerna vid 16-tiden i Stockholm (nu tycker ni jag är jättekonstig, men när vi satt där i bilen och köerna nästan stod stilla i spöregnet tänkte jag, "gu' så fascineeerande, så här har folk det varje dag...det är ju helt fantastiskt att jag får UPPLEVA det här!"
3 kommentarer:
Du borde bli författare, Karin! Skriv en bok om en massa människors alldeles vanligt ovanliga livsöden. Jag tänker ofta när jag möter människor - på tunnelbanan (inte så ofta dock) - på affären o s v - att "Titta, där går hon. Hon har funnits i XX antal år och jag har aldrig sett henne förut. Tänk, hennes liv är lika självklart för henne som mitt är för mig. Undrar vad hon har för historia - familj, liv, jobb o s v..." Alla och en var bär sina historier - mer eller mindre dramatiska och alla är de så fascinerande! Skriv om dem, Karin!
Håller med. : )
Man måste se det lilla för att kunna känna att det stora är STORT. Å är man lite närvarande även i vardagen får man så mkt rooooligare.
Kan man läsa det där hundreportaget online ev..?
Ja - jag ska bli författare en vacker dag! :-)
Nej - det verkar inte som att DN lägger ut sina Söndagsgrejor på nätet, dessvärre. Men jag kan berätta om terapihunden Timmy en annan gång istället, texterna i tidningen var rätt kort hållna och på så sätt var det kanske inte "värt" att lägga en hel dag på att sitta i bilköer ut och in i Stockholm och köra ända ut till ett pappersbrukssamhälle utanför Avesta. Men jag tycker det var värt det, ändå.
Skicka en kommentar