För DN i tiden

Skönt att se att Dagens Nyheter hänger med.

Randig tisdag

Varannan tisdag är alla på Vagabonds redaktion randiga i ansiktet. I dag var ränderna djupare än normalt av någon anledning. Den massör som brukar komma var sjuk och hade istället skickat en kollega. En norrman. Om det nu har någon betydelse.

Hur som helst, jag hade ju sett hur de andra såg ut i nyllet när de kom ut från massagerummet, mosigare och rödare och randigare än vanligt. Så jag såg till att ändra ansiktsläget i det där hålet i bänken några gånger. Vilket förstås gjorde att jag i stället för att få ett enda avtryck i ansiktet fick ett helt gäng! 

Det såg lite ut som om någon hade tryckt glödheta gafflar mot mitt ansikte och sedan avslutat det hela med att kratta mina kinder med en vässad räfsa.  

Att någon sedan hade artigheten att påpeka att mina ränder satt kvar väldigt länge, betydligt längre än de skulle ha gjort för sisådär 15 år sedan, gjorde ju inte saken bättre. 

Men ryggen kanske fick något positivt ut av det hela i alla fall.

Det kom ett mail

"Maken kommer med posten, hoppas han faller väl ut!"

Undertecknat: "Äktenskapsförmedlingen".

Mystiskt, eller...? Jag känner väl igen min mors mailadress.

Alla läser Maken

Tydligen är det så.

Någon gång i somras hade DN en artikel om att läsa om gamla böcker, och då nämndes den här relationsromanen av Gun-Britt Sundström. Sedan dess verkar nästan alla i min omgivning prata om Maken och hur otroligt bra och besvärande den är. Den utspelar sig i 1960-talets Stockholm, skrevs väl nån gång då också - men har som sagt värsta come-backen nu.

I lördags när vi var ett gäng på åtta tjejer (alla journalister kanske ska tilläggas) som var hemma hos mig och drack vin innan vi gick och sjöng karaoke på Odengatan, så visade det sig att hälften av oss precis hade läst boken eller var mitt inne i den. Den andra hälften - där jag ingår - hade så klart planer på att läsa den.

Roligast var ändå att Åsa hade pratat om den här boken i en timme när hon var hemma hos Maria R häromdagen. Nån dag därefter skickade hon ett sms där hon skrev att det skulle bli kul med karaoke till helgen, och lade sedan till: "har du börjat med maken än?"

Maria tyckte det var en lite egendomlig fråga men svarade: "Självklart har jag börjat med maken. Ögonskuggan är redan på plats."

Vemod och gula löv i Dalarna

Kanske hör det ihop på något vis, det som står i rubriken här ovanför. Gula löv + Dalarna = vemod.

Jag har varit i Falun sedan i lördags, och har förfogande över mina föräldrars bil eftersom de har dragit till Polen. Tänkte sitta och skriva klart några gamla "surdegar" från vandring runt Kebnekaise och kajak utanför Orust. Frilufsiga grejor som egentligen inte måste vara klara förrän till våren, när de ska publiceras, men som jag av flera skäl (läs: behöver pengar i kassan och minnesutrymme i hjärnan) behöver få ut nu.

Hur som helst, självklart måste både jag och Toyotan luftas lite. Så igår tog jag en tur, först till Myrorna i Falu centrum, där jag köpte två pinnstolar à 50 kronor och en tavla med fjällmotiv (nästan alla tavlor där har fjällmotiv) för hundralappen, och körde sedan till Rättvik. Längs vägen dit ligger flera underbart fina sjöar, där gulfärgade björkar speglar sig i vattnet mot en bakgrund av mörkgrön granskog. Det är så förbaskat vackert att jag blir grinfärdig.

Den där vyn över Siljan, från Söderås, den har man ju sett några gånger, men på något sätt ser den faktiskt lite olika ut varje gång - allt beror på väder och årstidernas nyanser.
Ungefär där uppe på höjden där man ser ut över hela härligheten blev jag tvungen att torka tårarna på riktigt. Men det hade mer med P4 att göra, eftersom de intervjuade Englas mamma och spelade den där sången, Englabarn.

I Rättvik köpte jag vit lackbets till pinnstolarna. Sedan ett besök på en antikhandel innan jag satte mig på Café Södergården och fikade med MacBooken. Fick lite skrivande och mailande gjort faktiskt - tack för att det ligger ett moln av Telia surfzon över Rättvik!
Och så blev jag lite grinfärdig. Rörd liksom. För att de som äger caféet bakar brödet själv och gör egna chokladpraliner. Men det som mest av allt gjorde att jag blev så där vemodig och blödig var att de sålde morotsbröd från Härjedalen.

Det sitter någon i Härjedalen och gör morotsbröd. Som säljs på ett café i Rättvik.
Jag vet inte om det är något gravt fel på mig, men jag tyckte det var så vackert att jag fick en tår i ögat.

Jag - en kreativ slacker

Nu är det bevisat. Opunktliga och oordnade människor, som ofta får utstå ständiga förebråenden i vårt samhälle, behöver nödvändigtvis inte vara sämre än andra. Så det så!

Faktum är att vi (för jag, och ni, vet sedan länge att jag tillhör denna "utsatta" grupp) många gånger behövs i den här världen. Vi är kreativa slackers som gör saker när vi måste, men som inte sällan kan jobba lite mer, lite hårdare, lite intensivare...när vi väl gör det. 

Vi är ju skulddrivna. Vi går ständigt omkring och känner att vi "borde" saker, och mår rätt kasst av att inte få saker gjorda. Men samtidigt - att göra klart saker snabbt är inte alltid önskvärt. För vad ska vi då göra med den tid som uppstår när vi är klara? I det meningslösa tomrum som plötsligt finns där?

Jag har precis läst boken "Är du punktlig lille vän?", en berättelse om "de två folken". De oordnade och opunktliga vs. de punktliga och ordnade. Jag visste förstås redan innan vilket "folk" jag tillhör, men jag blev lite skrämd över att så mycket stämmer. Nog var jag skeptisk till en början, när författaren - en äldre man som är psykolog - framhärdade sin teori om "pappas pojke" och "mammas gosse" och att en sådan sak skulle vara en grundläggande orsak till våra förhållanden till ordning och reda. Nä, där är jag skeptisk. Men i övrigt, bara att bocka av.

Tydligen har jag haft fria tyglar som barn. Jodå, visst. Och ett sådant barn vill aldrig ge upp sin frihet. Som vuxen vill det barnet fortfarande inte utsättas för kommandon och kritik. 

Well, inte vet jag, men senast när jag var på Friskis & Svettis idag märkte jag att jag reagerade tvärtemot vad som var syftet när ledaren gormade åt mig att TAA III! Nä du! Tänker jag inte göra, om du ska hålla på och gorma så där. Forget it. Jag gör som jag själv vill. En opunktlig människa ut i fingerspetsarna, om jag får tro boken. Dessutom hör beslutsångest till "oordningssyndromet". Check!

Nu kanske ni tror att herr Psykolog tycker att man ska disciplinera sina barn hårt så att de blir ordningsamma och punktliga. Men se - det fina är att han i många avseenden tar oss opunktliga i försvar. Vi är lite, vad ska man säga, flexiblare till sinnet.

Tyvärr ser han oss som hopplösa fall när det gäller att hålla tider. Vi kan i och för sig skärpa oss - men bara när vi verkligen måste.

Som jag har väntat!

Men nu är det snart dags. Årets höjdpunkt.

Bonde söker fru börjar på onsdag!!!

Obs, ingen ironi här. Onsdagskvällarna är vikta åt bönder, vin, snacks och snack tillsammans med några andra i grannskapet. En fin tradition.